Jakten på Danican

Ephemera Danica. Åsandslända. Rocken.

Säg ”Danica” och vuxna flugfiskare kan börja spontangråta av känslosamhet. Ingen insekt är omgärdad av så mycket laddning som den stora strömvattenlevande dagsländan. I början av maj kan man se den här i Skåne när den kläcks i våra strömmande vatten. Det är en stor slända, upp till 25 mm, och när den kläcks lär öringen bli galen och lättlurad.

Problemet med den sländan är att jag är den som blir galen…

Gång på gång kan man läsa artiklar om hur flugfiskare ser fram mot danicakläckningarna och jag har några gånger här i Skåne upplevt de stunder då hundratals sländor glider fram på vattnet mot mig. Mängder med nymfskal ligger försjunkna i vattenytan och sländor som misslyckats med kläckningen glider fram på sidan fast i ytspänningen.

Men jag har bara två gånger sett vakande fisk. Och trots försök med stora flugor, bundna med förlängda bakkroppar, har jag gång på gång misslyckats med att, just det, fånga en fisk.

Fluga skänkt av flugor.se

Ända tills jag tog fram favoritflugan, en flymf.

En flymf är egentligen en våtfluga. Den är ett mellanting mellan en nymf och en kläckare och imiterar stadiet då en nymf är på väg upp genom vattnet mot ytan för att kläckas. Den fiskas en liten bit under ytan och tanken är att man kastar uppströms och när flugan närmar sig fisken lyfter man spötoppen en aning så flugan sticker lite snabbare mot ytan. Då skall fisken ta den för en slända på väg att fälla ut vingarna och kläckas.

Den binds med naturdubbad kropp och hackel av höna eller skogsfågel. James Leisenring var mannen som under tiden för andra världskriget gav grunden för denna typ av fluga och fisketeknik.

Mjukhacklad torrfluga.

Jag har haft förmånen att fånga en del fisk med den klassiska flymftekniken. Oftast med en fluga i storlek 14 med kropp av haröra, hackel av rapphöna och en ribb av koppartråd.

Men 2012 började jag fiska dessa flugor som torrflugor. Jag fettade varsamt in hackel och kropp och lät dem fiskas i vattenytan, lätt nedsjunkna.

Och det gav resultat, de flöt hur länge som helst och allt tyder på att öringen tar dem som allt från döda flugor som lagt ägg (spent spinners), som kläckare som är på väg att bryta genom vattenytan till ”cripples” insekter som misslyckats med kläckningen och glider fram halvdöda.

Och det var alltså med en sådan fluga jag till slut lyckades fånga en öring under Danicatid.

Öringen.

Jag var i Vege å och hade sett spår av Danicor. Många tomma nymfskal och en del sländor som gled fram i vattenytan.

Till slut såg jag en vakande fisk strax innan en strömkant. Den vakade under ett träd som hängde ut över vattenytan och vaken kom med några minuters mellanrum. Jag såg inga insekter på vattnet så allt tydde på att den tog kläckare eller nymfer strax under ytan. Vaken var varken försiktiga eller ”splaschiga” så allt tydde på en fisk av storlek större än 15 cm.

Jag närmade mig varsamt och ställde mig i strömmen, precis efter stenarna nedströms ”poolen”. Valde en rapphönehacklad fluga i storlek 10 och började mata ut lina, avståndet var cirka sju meter. Med träd bakom mig och grenar hängande över öringen fick jag koncentrera mig en aning på kasten. Fastnade naturligtvis i en gren bakom mig och förlorade flugan…

På med ny fluga.

När jag fick ut tafs och fluga mot fisken visade den ingen tvekan utan gick upp och tog min fluga. Krokade sig själv och efter två hopp och argsint motstånd lyckades jag håva en muskulös 30 cm öring. Krokade av den och lät den simma tillbaka till sin ståndplats.

Flugorna.

Enklare flugor än dessa är svårt att tänka sig. Krok, kropp av hare, hackel av höna eller rapphöna och ribb av koppartråd. Eventuellt stjärt av fasanfiber.

Flugorna på bilden nedan är samma typ som den jag fångade fisken på med enda skillnaden att jag har en annan krok. Maruto c40 som är samma typ av krok som exempelvis TMC 200r.

I dessa storlekar är det inte lika lätt att få flugor som flyter i evighet, en flymf storlek 14 lätt infettad är nästan osänkbar enligt mina tester men strl. 10 3x lång blir lite tungt. Men flyter gör de hyfsat väl. Med ”lätt infettad” menar jag att flugan absolut inte får fettas in som ett par vattentäta kängor, de skall inte bli fettblanka utan nästan vara torra efter behandlingen, för mycket fett sänker flugorna.

Flugorna är av olika typ, en är bunden med kropp av hare och hackel av höna från Whiting. Den andra med kropp av Fly-Rite nr 22 och hackel av rapphöna från Cookshill.

Notera hur den mörkare flugan får en effekt av thorax på grund av att hackelfibrerna är mörkare mot fjäderstammen.

Jag river alltid av det mesta av fjäderstrålarna på den sida som binds mot kroken, det gör att jag kan linda tre varv utan att få för mycket hackel.

Ribben gör flugorna hållbarare och vackrare, flugorna flyter inte sämre på grund av koppartråden så länge de inte blivit för blöta.