Etikettarkiv: flymph

Hackel för våtflugor

Tills för ett år sedan kändes uttrycket ”våtflugor” lite… …ålderdomligt.

Men nu är våtflugor något helt annat. Jag fiskar aldrig med de de klassiska vingade våtflugorna, jag har bara bundit en enda sådan och det var på en workshop med Johan Klingberg för två år sedan, utan nu är det mer av de mjukhacklade som gäller.

Jag har tidigare skrivit om min faiblesse för sådana flugor, bland annat om hur jag tog min första och enda Danicavakande öring på just en mjukhacklad storlek 10.

De där mjukhacklade kan ju delas in på en massa sätt. De omtalade ”spiders” som kommer från trakterna mellan Skottland och England, skues kläckare som satte världen (nåväl, den engelska torrflugefiskande delen i alla fall) i brand och inte minst flymferna. Det finns en del skillnader mellan hur flugorna binds och hur de är tänkta att fiskas men grunden är ett hackel av höna eller skogsfågel, alltså ett mjukt och lite luddigt hackel, en kropp av naturdubbing och ofta en kort kropp. Själv binder jag min kropp till den del där krokspetsen börjar, alltså inte fram till hullingen som man vanligen gör på nymfer och torrflugor. Jag är övertygad om att kroken också ses som en del av en taperad kropp…

Och jag kom att tänka på en beskrivning av just Johan Klingberg om hur han som ung kille hade Gunnar Johnson som kund i butiken Fly Dressing och att Gunnar kunde hälla ut hundra hönsnackar på golvet för att välja ut de allra bästa. Och visst är det så att man kan diskutera tupphackel i timmar, om Whiting verkligen är bäst och hur en bra hackelfjäder skall se ut.

När det kommer till hönsnackar är det inte så noga, man köper dem ofta i fyndlådan.

Men så är det inte, man skall faktiskt ställa krav på hönsnackar. En del har luddiga fibrer och en del är styvare än dåliga tupphackel. Vissa nackar lämpar sig för småflugor och vissa är perfekta för 8:or och 10:or.

Här två nackar med olika fjädrar. En Whiting som är perfekt för småflugor och en Hebert Miner som visserligen har en del mindre fjädrar men som är mer lämpad för 12:or och större.

hackelvarianter02

hackelvarianter01

hackelvarianter03

Man kan se att förutom att Hebert Miner är större så är fjäderstrålarna luddigare och mjukare.

Förutom att använda höna så använder jag fjädrar från rapphöna och stare. Dessa fjädrar hämtar jag från skinn köpta från Cookshill i England, med ett skinn har man tillgång till många och olika fjädrar. Plus att det känns lite coolt att ta fram ett helt skinn, nästan som man vore jägare… 🙂

Glöm inte bort att titta på undersidan av vingarna, där sitter underbara små fjädrar.

Skinn från rapphöna med skinn från stare ovanpå.

skinn

Rapphöna är min favorit, jag använder dessa fjädrar betydligt oftare än höna. De är vackra och har en mjukhet utan att vara allt för luddiga vilket gör att de fungerar bra i både stilla och svagt strömmande vatten. Att de inte är så luddiga gör att flugor bundna med dem, med en lätt infettning, flyter riktigt bra. Därför använder jag dem ofta som torrflugor. De flyter så där perfekt svagt nedsjunkna i ytfilmen och tas för kläckare, spent spinners och cripples (skadade döende insekter).

På bilden är det en fjäder från stare till vänster och två från rapphöna i mitten och till höger.

stare

Stare använder jag till mindre mörka flugor, från storlek 14 till 18. Perfekt för små mjukhacklade som fiskas efter höstregnbågar i stilla vatten, nedsjunka strax under ytan och hemtagna med långsam handtwist.

Här ett kapitel om hackel ur boken ”Flymfer och andra mjukhacklade flugor” av Gunnar Johnson och Anders Forsling.

hackel-flymf

Här en typisk snabbunden mjukhacklad fluga som jag ofta fiskar i mina små skånebäckar. Oftast med uppströmskast och ibland torrt på vakande fisk.

flymf

Recept på ”flymfen”:

Krok: Maruto d31 storlek 14
Bindtråd: Benecchi 8/0 svart
Hackel: Rapphöna med fibrer lika långa som krokskaftet
Kropp: Haröra i naturfärg
Stjärt: Fasanfibrer från min chefs gård. Hon slänger åt mig lite päls och fjädrar någon gång per år…

Annonser
Taggad , , , , , , , , ,

Jakten på Danican

Ephemera Danica. Åsandslända. Rocken.

Säg ”Danica” och vuxna flugfiskare kan börja spontangråta av känslosamhet. Ingen insekt är omgärdad av så mycket laddning som den stora strömvattenlevande dagsländan. I början av maj kan man se den här i Skåne när den kläcks i våra strömmande vatten. Det är en stor slända, upp till 25 mm, och när den kläcks lär öringen bli galen och lättlurad.


Problemet med den sländan är att jag är den som blir galen…

Gång på gång kan man läsa artiklar om hur flugfiskare ser fram mot danicakläckningarna och jag har några gånger här i Skåne upplevt de stunder då hundratals sländor glider fram på vattnet mot mig. Mängder med nymfskal ligger försjunkna i vattenytan och sländor som misslyckats med kläckningen glider fram på sidan fast i ytspänningen.

Men jag har bara två gånger sett vakande fisk. Och trots försök med stora flugor, bundna med förlängda bakkroppar, har jag gång på gång misslyckats med att, just det, fånga en fisk.

Fluga skänkt av flugor.se
dun

Ända tills jag tog fram favoritflugan, en flymf.

En flymf är egentligen en våtfluga. Den är ett mellanting mellan en nymf och en kläckare och imiterar stadiet då en nymf är på väg upp genom vattnet mot ytan för att kläckas. Den fiskas en liten bit under ytan och tanken är att man kastar uppströms och när flugan närmar sig fisken lyfter man spötoppen en aning så flugan sticker lite snabbare mot ytan. Då skall fisken ta den för en slända på väg att fälla ut vingarna och kläckas.

Den binds med naturdubbad kropp och hackel av höna eller skogsfågel. James Leisenring var mannen som under tiden för andra världskriget gav grunden för denna typ av fluga och fisketeknik.


Mjukhacklad torrfluga.

Jag har haft förmånen att fånga en del fisk med den klassiska flymftekniken. Oftast med en fluga i storlek 14 med kropp av haröra, hackel av rapphöna och en ribb av koppartråd.

Men 2012 började jag fiska dessa flugor som torrflugor. Jag fettade varsamt in hackel och kropp och lät dem fiskas i vattenytan, lätt nedsjunkna.

Och det gav resultat, de flöt hur länge som helst och allt tyder på att öringen tar dem som allt från döda flugor som lagt ägg (spent spinners), som kläckare som är på väg att bryta genom vattenytan till ”cripples” insekter som misslyckats med kläckningen och glider fram halvdöda.

Och det var alltså med en sådan fluga jag till slut lyckades fånga en öring under Danicatid.


Öringen.

Jag var i Vege å och hade sett spår av Danicor. Många tomma nymfskal och en del sländor som gled fram i vattenytan.

dansade

danica

Till slut såg jag en vakande fisk strax innan en strömkant. Den vakade under ett träd som hängde ut över vattenytan och vaken kom med några minuters mellanrum. Jag såg inga insekter på vattnet så allt tydde på att den tog kläckare eller nymfer strax under ytan. Vaken var varken försiktiga eller ”splaschiga” så allt tydde på en fisk av storlek större än 15 cm.

Jag närmade mig varsamt och ställde mig i strömmen, precis efter stenarna nedströms ”poolen”. Valde en rapphönehacklad fluga i storlek 10 och började mata ut lina, avståndet var cirka sju meter. Med träd bakom mig och grenar hängande över öringen fick jag koncentrera mig en aning på kasten. Fastnade naturligtvis i en gren bakom mig och förlorade flugan…


På med ny fluga.

När jag fick ut tafs och fluga mot fisken visade den ingen tvekan utan gick upp och tog min fluga. Krokade sig själv och efter två hopp och argsint motstånd lyckades jag håva en muskulös 30 cm öring. Krokade av den och lät den simma tillbaka till sin ståndplats.


Flugorna.

Enklare flugor än dessa är svårt att tänka sig. Krok, kropp av hare, hackel av höna eller rapphöna och ribb av koppartråd. Eventuellt stjärt av fasanfiber.

Flugorna på bilden nedan är samma typ som den jag fångade fisken på med enda skillnaden att jag har en annan krok. Maruto c40 som är samma typ av krok som exempelvis TMC 200r.

I dessa storlekar är det inte lika lätt att få flugor som flyter i evighet, en flymf storlek 14 lätt infettad är nästan osänkbar enligt mina tester men strl. 10 3x lång blir lite tungt. Men flyter gör de hyfsat väl. Med ”lätt infettad” menar jag att flugan absolut inte får fettas in som ett par vattentäta kängor, de skall inte bli fettblanka utan nästan vara torra efter behandlingen, för mycket fett sänker flugorna.

flymf2

Flugorna är av olika typ, en är bunden med kropp av hare och hackel av höna från Whiting. Den andra med kropp av Fly-Rite nr 22 och hackel av rapphöna från Cookshill.

Notera hur den mörkare flugan får en effekt av thorax på grund av att hackelfibrerna är mörkare mot fjäderstammen.flymf

Jag river alltid av det mesta av fjäderstrålarna på den sida som binds mot kroken, det gör att jag kan linda tre varv utan att få för mycket hackel.

Ribben gör flugorna hållbarare och vackrare, flugorna flyter inte sämre på grund av koppartråden så länge de inte blivit för blöta.

Taggad , , , , , , , ,

Nostalgi från hösten 2012

Hittade en liten simpel filmsnutt från när jag fiskar min favoritström i Bohuslän.

Inget märkvärdigt vatten vad gäller öring. Strömmen har ett svagt bestånd av stationär öring. Men miljön är vacker och jag har många gånger i ungdomsåren cyklat dit för att leka pälsjägare med kompisar. Först de senaste åren har jag insett att det faktiskt finns öring i strömmen…

Inser att jag kastar ett kast för mycket i varje utlägg men jag vill så gärna att min CDCkläckare (se bild nedan)
emerger

skall torka. Fast det egentligen inte behövs…

Blev det någon fisk? Ja, en liten 14 cm-are som skakade av sig själv (hullinglöst).

Taggad , , , , , ,

Fulsnygg

Jag gillar mjukhacklade flugor

Enkla flugor som går att fiska på flera sätt: på klassiskt våtflugemanér med ett kast snett nedströms där man låter flugan ”svinga” i strömmen tills den hänger rakt nedsröms, med uppströmskast där man tar in lina i takt med flugans fridrift eller varför inte med ett rakt nedströmskast med ett fallskärmskast för att låta flugan driva in under ett överhängande träd. Med ett stopp så den stiger mot ytan som en kläckande insekt…

Eller som torrfluga lätt infettad med gel, bara en liten dutt så det blir en tunn hinna runt materialet i flugan, tar man tjockt med fett så blir flugan ”blöt” och sjunker lättare.

Att dessa är mina favoriter beror på att de är enkla att binda och att de är ”rena” i stilen. Man har en eller två sådana på tafsen och fiskar av ett vatten på olika sätt vilket är ganska kontemplativt. Dessutom gillar fisken också dem…

Det finns två skolor av mjukhacklade, brittiska spiders och amerikanska flymfer. Spiders har vanligen ett ganska stort (och glest) hackel och en kropp som ofta slutar på halva skaftets längd. Olika delar av Storbritannien har olika kroppslängder, från ingen kropp alls till en längd i höjd med hullingen. Jag använder ofta en kropp som slutar i höjd med krokspetsen. Flymfer är mer nymfliknande med en taperad kropp, ibland stjärtstrålar ibland inte, och ett hackel med en längd som en klassisk våtfluga, hackelspetsarna går fram till krokspetsen ungefär.

Nedan en bild på en mjukhacklad i min stil som jag band lördag kväll i soffan medan barnen såg på film.

Storlek 14 med en kropp av haröra dubbad på en 6/0 tråd. Hacklet är rapphöna med fjäderstrålar i en längd som krokskaftet. Jag lindar alltid dessa flugor med två varv och styr tätheten på hacklet med att riva av fjäderstrålar på ena sidan av fjädern. I detta fall rev jag av allt på den sida jag lindar mot kroken.

Varför slutar kroppen så högt upp (ungefär vid krokspetsen)? Jo, jag är övertygad om att kroken betraktas som kropp och resultatet blir en smäckrare fluga som har en taperad form, dessutom sjunker den snabbare. Jag styr också sjunkhastigheten med tjockleken på tafsspetsen, med en spetstjocklek av 0,14 till 0,18.

Kroppen av haröra som sagt, lätt dubbad.

En rib av koppartråd för att ge en snyggare och starkare fluga samt att sänka den lättare.

Flymf

Rubrikens ”Fulsnygg” kommer av att flugan är bunden utan hänsyn till att vara fotogenisk. Men visst försöker jag hålla en viss nivå, hade kroppen blivit för fluffig eller huvudet haft kvar en bit tråd utstickandes hade flugan kasserats.

Taggad , , , , , , , ,