Etikettarkiv: haröra

Nymfasken

Har jag bestämt att fiska mer med nymf 2014 så

måste jag binda lite nymfer också.

Här en basask med fungerande nymfer. De stora harörenymferna med rapphönshackel skall rulla längs botten som husmaskar. De gröna fluffarna högst upp är min favorit, flicksländelarven som är en sådan fluga jag aldrig går hemifrån utan. Undantaget gäddfiske och kustfisket…

Asken är Visions platta ask med fiskmotiv. Jag gillar dem verkligen.

Blev förskräckt först över hur deformerade en del nymfer ser ut. Sedan insåg jag att det är den lilla trekanten i asken bakom nymfen som skapar formen…

nymfask01

Annonser
Taggad , , , , ,

2014 blir nymfens år

”Öringen hämtar till 80 procent sin föda under vattenytan”…

Visst har vi alla lärt oss den ramsan. Ändå fiskar de flesta av oss ofta med torrfluga som förstahandsval och vi är nog många som stått vid en sjö eller ström och i avsaknad av vak undrat var och hur vi skall fiska.

Jag tillhör dem som lärde mig flugfiska i skiftet 70/80-tal och nymffiske då var fasanstjärtnymfer á la Sawyer. Man skulle hitta en fisk som rörde sig under ytan och åt dagsländor, sedan skulle man kasta ett uppströmskast någon meter uppströms öringen så nymfen sjönk ned i nivå med fisken. När nymfen precis nådde fram skulle man med en liten spörörelse få nymfen att stiga uppåt en aning vilket resulterade i att man såg det vita i mungipan när öringen tog nymfen…

Klassisk fasanstjärtnymf bunden med koppartråd och fem strån fasanstjärtfiber

SPTN

Jo tjena…

Jag tror inte jag är ensam om att ge upp det fisket i början av flugfiskekarriären. Bara att hitta ett vatten med öring sågs som omöjligt för en grabb i Bohuslän och om man gjorde det så var det smutsbruna humusvatten där de enda vaken kom från löjor. Och det där med att kasta så att nymfen sjönk till rätt djup innan den nådde fram till den där osynliga öringen…

Och hur tusan kunde fisken se en liten storlek 14/16 nymf som gled runt i vattnet?

Det blev ett uppehåll i flugfisket på nästa trettio år (inte på grund av ångest över misslyckade nymffisken) och när jag för några år sedan tog upp flugspöet igen var det samma visa igen. Nymf var något jag knöt på för att man ”skulle” det. Lite så där på måfå och håglöst. Det handlade inte om okunskap eller att jag inte var medveten om att nymf var ett effektivt redskap i jakt på öringen. Jag törs påstå att jag redan som femtonåring kunde redogöra för nymffiskets historia och bakgrunden till såväl flymfer som varför Skues skapade en sådan storm i den brittiska flugfiskevärlden.
Och jag är nog en av få som väckt en tjejs intresse med en naturtrogen bäcksländenymf bunden med latex och färgad med tuschpennor. Va? Jo, som sexton-sjutton åring skrev jag en lite töntig naturdikt och skickade till en trevlig tjej. Jag häftade fast nymfen vid brevet. Rena rama ”Döda poeters sällskap”…
Fungerade det? Yupp.

Anledningen till att det inte var kul att fiska nymf är nog flera. Utan en mentor som kunde skola in mig till den typen av fiske så räckte inte enbart bokläsande för att få en förståelse för fisket. Och tro det eller ej, Internet fanns inte och fiskefilmer som gick att köpa handlade ofta om storfisken efter lax eller tarpon.

Klassisk bok från min tid

Sedan var ju framförallt Sawyers teknik anpassad för ett fiske i klara kalkströmmar där man faktiskt kunde se fisken röra sig och äta. Och det är med nymffiske som med allt annat, om man inte riktigt tror på det så fiskar man sämre. Och eftersom man vid varje kast undrar hur fisken skall kunna se den lilla flugan i de stora vattenmassorna så känns det mer tryggt att kasta en torrfluga mot en vakring.

Men efter att jag för några år sedan började flugfiska igen har en förändring skett. Nu har jag en annan förståelse för nymffisket och jag har också bestämt att jag 2014 skall satsa ännu mer på nymffisket.
Vad har då skett som gör att jag har den inställningen? Flera saker. För det första så kan jag mer om öringens liv, förr handlade allt om entomologi och att ”match the hatch” det vill säga välja fluga efter vilka insekter som öringen åt. Nu har jag tack vare litteratur och bra filmer mer kunskap om öringens liv under vatten och hur den äter och att den faktiskt kan urskilja en förbivirvlande nymf. Och att jag upptäckt öringfisket i Skåne (flyttade hit 1995) där jag ofta kunnat studera vatten och även se fiskar röra sig har givit mig en annan säkerhet i att det faktiskt finns fisk där ute. Samt att jag angriper det från ett annat håll, nu letar jag upp en plats där det är stor chans till fisk och kastar sedan nymfen så den passerar förbi fisken. Jag VET att den där kanten där snabbt vatten rinner förbi långsamt (med bubblor och virvlar) bör hålla fisk och får jag nymfen att glida där några gånger är sannolikheten stor för hugg.

Och det viktigaste, jag har fått fisk på nymf. Inte på fasanstjärtnymf men på haröra och flymfer. Jag har stått där i strömmen och gjort korta uppströmskast med nymf och fått fisk där teorin säger att det bör stå fisk.

Enkel harörenymf med kopparskalle

Och efter att ha fått min största ”bäcköring” i en av mina skånska strömmar (den var strax över 30 cm) på just en slankare nymf kastad i en strömkant så bestämde jag mig för att fiska mer målinriktat med nymf säsongen 2014. Just för att fånga de lite större fiskarna…

Så då måste man ju också välja vilka nymfer man skall fiska med. Och jag har gjort ett urval av nymfer jag skall binda upp ett gäng av, jag kommer förlora fler flugor under nymffiske än torrflugefiske så nu räcker det nog inte med tre av varje fluga i asken.

Och harörat är ett måste. Bunden som den på bilden ovan men lite snyggare avslut och med bortklippt tråd… Har nu en näve sådana i storlek 12, jag binder dem med lite kortare kroppar så en 12:a är lagom allmän storlek.

Och som baetisnymf blir det denna i storlek 16:

2 mm guldskalle – stjärt av fyra fibrer från rapphöna – kropp av fyra fibrer från fasanstjärt – thorax av påfågelherl – hot spot av röd bindtråd

Fler exempel på nymfer kommer framöver

Taggad , , , , , , , , ,

Fulsnygg

Jag gillar mjukhacklade flugor

Enkla flugor som går att fiska på flera sätt: på klassiskt våtflugemanér med ett kast snett nedströms där man låter flugan ”svinga” i strömmen tills den hänger rakt nedsröms, med uppströmskast där man tar in lina i takt med flugans fridrift eller varför inte med ett rakt nedströmskast med ett fallskärmskast för att låta flugan driva in under ett överhängande träd. Med ett stopp så den stiger mot ytan som en kläckande insekt…

Eller som torrfluga lätt infettad med gel, bara en liten dutt så det blir en tunn hinna runt materialet i flugan, tar man tjockt med fett så blir flugan ”blöt” och sjunker lättare.

Att dessa är mina favoriter beror på att de är enkla att binda och att de är ”rena” i stilen. Man har en eller två sådana på tafsen och fiskar av ett vatten på olika sätt vilket är ganska kontemplativt. Dessutom gillar fisken också dem…

Det finns två skolor av mjukhacklade, brittiska spiders och amerikanska flymfer. Spiders har vanligen ett ganska stort (och glest) hackel och en kropp som ofta slutar på halva skaftets längd. Olika delar av Storbritannien har olika kroppslängder, från ingen kropp alls till en längd i höjd med hullingen. Jag använder ofta en kropp som slutar i höjd med krokspetsen. Flymfer är mer nymfliknande med en taperad kropp, ibland stjärtstrålar ibland inte, och ett hackel med en längd som en klassisk våtfluga, hackelspetsarna går fram till krokspetsen ungefär.

Nedan en bild på en mjukhacklad i min stil som jag band lördag kväll i soffan medan barnen såg på film.

Storlek 14 med en kropp av haröra dubbad på en 6/0 tråd. Hacklet är rapphöna med fjäderstrålar i en längd som krokskaftet. Jag lindar alltid dessa flugor med två varv och styr tätheten på hacklet med att riva av fjäderstrålar på ena sidan av fjädern. I detta fall rev jag av allt på den sida jag lindar mot kroken.

Varför slutar kroppen så högt upp (ungefär vid krokspetsen)? Jo, jag är övertygad om att kroken betraktas som kropp och resultatet blir en smäckrare fluga som har en taperad form, dessutom sjunker den snabbare. Jag styr också sjunkhastigheten med tjockleken på tafsspetsen, med en spetstjocklek av 0,14 till 0,18.

Kroppen av haröra som sagt, lätt dubbad.

En rib av koppartråd för att ge en snyggare och starkare fluga samt att sänka den lättare.

Flymf

Rubrikens ”Fulsnygg” kommer av att flugan är bunden utan hänsyn till att vara fotogenisk. Men visst försöker jag hålla en viss nivå, hade kroppen blivit för fluffig eller huvudet haft kvar en bit tråd utstickandes hade flugan kasserats.

Taggad , , , , , , , ,