Nu har det gått fem dagar sedan jag lade på Tec7 på stövlarna. Jag märker att det inte är helt genomhärdat men beslutade mig för att se hur det gick att slipa sulan jämn(are).
Jag tog fram bandslipen med 60-korn papper.
Bandslip monterad på arbetsbänken utomhus
Därefter slipade jag -lugnt och metodiskt- sulan så den blev så jämn som möjligt, när den svarta sulan började titta fram så stoppade jag.
Det är viktigt att ha koll, man vill inte att byxorna skall ramla ned på slipen så det av misstag blir ett stort hål.
Slipa – kontrollera – slipa – kontrollera…
Jag känner mig inte helt nöjd med hur det gått att skapa en grund för att limma på filtsula, jag hade hoppats på ett ”snyggare” resultat och det finns små glapp där fogmassan inte fyllt ut helt.
Men efter slipningen känns det bättre. Jag kommer nu att lägga på ett lager Tec7 och sedan lägga på filtsulorna och tejpa hårt så det blir bra kontakt. Efter några dagar kommer jag skära längs kanterna av stövlarna så får vi se hur resultatet blir.
Blev inte så illa
Om detta fungerar så hoppas jag på stadigare sulor där jag inte känner av småsten under stöveln. Och naturligtvis att greppet blir bättre på hala stenar.
Jag gillar mina PVC-vadare men som jag skrivit om tidigare är stövlarna på dessa ofta av sämre kvalitet. En del har hyfsade stövlar och en del har usla stövlar.
Problemet är att sulorna är för tunna vilket gör att man känner av stenar man trampar på och de är också för mjuka vilket gör att de inte ger stabilitet så som en riktig vandrarstövel. Som till exempel mina Tretorn Sarek vilka ger riktigt bra stabilitet.
Idag började jag ett projekt med att limma på filtsulor på mina PVC-vadare. Filtsulorna gör att jag får bättre grepp på hala stenar -det är inte stora problem med halka men ibland vill man ha bästa möjliga grepp- och jag är dessutom övertygad om att filtsulan kommer ge en styvare sula som inte vrider sig lika lätt. Och att sulan blir tjockare kommer garanterat göra att sten och grus inte känns genom sulan.
Det är inte svårt att limma på filtsulor, jag har gjort det några gånger när sulorna börjat släppa på de vadarkängo som har filtsula. man gör rent, stryker ut lim -jag har tidigare använt sikaflex för marint bruk- och sedan sätter man på sulan och tejpar hårt runt stöveln och låter allt härda några dagar.
Jag har tidigare bytt lös filtsula på mina Guideline Altaansdasvadare
Men hur skall jag göra på en stövel som har ojämn botten? Stövlarna har ju ett mönster. Och skall jag dela filtsulan i en del för framdelen och en för bakdelen?
Jag beslutade mig för att ha filt över hela botten på stöveln. Ett tips är att slipa ned hela sulan med en bandslip men det känns som att sulan blir alldeles för tunn och det finns en risk att slipa hål i botten.
Så jag bestämde mig för att fylla hela sulan med Tec7, ett lim som precis som Sikaflex fungerar i vatten och ger en stark och böjlig sula.
Ny mark för mig men jag gillar att fixa och dona.
Så jag gjorde först rent med borste för att få bort allt skräp som satt i sulans mönster. Sedan tvättade jag av stövelns sula med T-röd för att få sulan ren.
Jag lade tejp runt stöveln för att få en form som håller limmet på plats.
Tog fogsprutan och klämde ut limmet i sulans spår och fyllde på vid klacken, det gick åt en hel tub till de två stövlarna.
Det gick åt precis en tub med Tec7
Sedan strök jag ut massan så jämnt jag kunde med japanspacklar och fixerade stöveln så sulorna ligger plant.
jag jämnade till massan med en spackel
Nu tänker jag låta allt ligga och härda i flera dagar, kanske en vecka. När det känns bra kommer jag slipa av ytan så den blir hyfsat slät innan jag lägger på nytt lim och tejpar fast filtsulorna.
Jag har under några års tid använt PVC-vadare för mycket av mitt fiske och nu våren 2024 blev det en artikel i Allt om flugfiske. Fem sidor med text och bild.
Kul att få möjlighet till det och enligt chefredaktören har läsare hört av sig med uppskattande kommentarer om artikeln.
Jag har tidigare skrivit om mina tankar om PVC-vadare.
Jag tycker det är intressant att läsa om äldre tiders flugfiske och en de mest kända och klassiska flugorna är Stewart’s Black Spider som blev känd genom skotten WC Stewart och hans bok: ”The Practical Angler or The Art of Trout Fishing More Particularly Applied to Clear Water” som publicerades 1857. Jo, de gillade långa titlar på den tiden…
Värt att minnas att det var inte Stewart som skapade flugan, det gjorde en man vid namn James Ballie.
Vi känner ju till fisket i de södra delarna av England, Franks Sawyers hemmavatten men fisket i norra England och Skottland påminner ofta mer om våra svenska vatten med stenar och överhängande träd och inte lika många kalkströmmar.
Stewart’s Black Spider dyker ibland upp i artiklar och det är en enkel fluga som kan vara värd att prova. Men en sak man ofta missar -kanske för att det inte är lika fiiint- är att flugan oftast fiskades på ett tackel med flera flugor för att öka fångstchanserna. Stewart beskriver i sin bok att i hårdare ström är det viktigt att inte ha flugorna för långt isär för då minskar chansen för fisken att se i alla fall en av dem när tafsen passerar fisken.
Från Stewart’s bok. Hur man riggar flugorna
Flugan fiskas helst uppströms, när man svingar den med ett nedströms kast så pressar strömmen ihop hacklet för mycket och Stewart skriver att då passar en vingad våtfluga bättre för den behåller formen.
Här en Black Spider jag band igår. En krok i storlek 14 Maruto D31, egentligen skall kroken ha lite kortare skaft men de kortskaftade krokar jag har är… …tja… …för kortskaftade. Hackel är från starens nacke och fjäderstrålarna skall vara lika långa som krokskaftet. Man lindar en bindtråd -i original en brun- ned till halva skaftlängden, fäster fjädern i spetsen.
Skinn med fjädrar från Stare
Sedan tvinnas fjäder och bindtråd med några varv och man lindar framåt mot krokögat. Fäster, klipper fjädern och gör knut.
Måttar in rätt storlek på fjäder
Resultatet blir en ful liten enkel fluga som Stewart ansåg vara den mest effektiva fiskeflugan i strömmande vatten. Ju mer sliten den blir desto bättre fiskar den. Därför kan den vara lite buskig i början, efter några fiskar har en del av hacklet försvunnit och den blir då en bättre fluga.
I min gamla hemstad Uddevalla flyter Bäveån genom staden och ut i Byfjorden. Bäveån är ju inte direkt någon öringå att tala om men jag och många har ju en dröm, om att det i framtiden skall göras åtgärder för att öring skall vandra upp och leka.
Vissa saker har gjorts. 2021 revs en damm vilket tog bort ett vandringshinder. Men det är mycket som behöver göras för att säkerställa vandrande fisk och inte minst lekande fisk.
2020 installerades en kamera med fiskräknare vid det första kraftverket i staden. Jag tycker väl det varit si och så med den räknaren. Ibland har den varit trasig, ibland har den varit igensmutsad och det finns ingen data att hämta om resultaten från kommunen eller hur den skall bedömas. Eller, data finns ju. Man kunde gå in och se resultaten av räkningen och dessutom se filsmsnuttar på fiskar som passerat kameran. Ibland blev det fina filmsnuttar på grov öring.
Problemet -enligt mig- är att det inte verkar finnas någon riktig plan för vilken nytta kameran skall göra eller vad resultaten skall leda till.
De resultat som finns är dessutom dystra. 2021 räknades det in 6 öringar och 2022 33 stycken öringar under hela året. Men det säger inte så mycket eftersom man inte vet om kameran var i funktion -2021 redovisades ingen fisk alls under hösten- och som sagt, vad säger detta och vad kommer man göra med datan.
Här en bild av mätningarna 2020-2022. 2023 har jag inte tillgänglig just nu.
Innan jul hade jag några små ärenden i Lund och självklart passade jag på att titta in i ett par antikvariat för att se om där fanns några intressanta böcker.
Hittade en klassisk bok som jag läste i början av åttiotalet, ”Nymfen öringen och vi” av Einar Björkegren och Gunnas Johnson. Som titeln säger en bok om fiske med nymf. Oftast går den för mellan 80-120 kronor men denna var prissatt till 20 kronor så jag bestämde mig för att köpa den. Boken har en del bra fakta och Gunnar Johnsons teckningar är alltid vackra.
Vänta nu, butiken tar bara kontanter. Och just idag hade jag skippat min väska som jag släpar runt vart jag än går. Med första förband, Victorinox, dextrosol, laddsladdar och allt som kan vara bra att ha. Inklusive en lite zippåse med några hundra spänn för de gånger man måste ha kontanter. Alltså, när jag för första gången på tre år behöver kontanter så är det just den dag då jag inte har sådana…
Så börjar jakten på en bankomat. Jag vet att det finns en vid Centralen. Så jag går dit men den var stängd. Går tillbaka in i centrum och i en butik frågar jag om det finns någon i närheten. De ser lite tveksamma ut och kan inte minnas när de senast tänkte på var en bankomat finns. men de gav ett par förslag. Vid ena stället fanns ingen och vid andra så var den… …trumvirvel… också stängd.
I en annan butik fick jag hjälp av två biträden som knappade på google och tyckte jag skulle prova vid Stora Södergatan. Och där fanns en! Man kunde bara ta ut tvåhundra som minsta sedel vilket fick mig att -än en gång- tänka på att jag vet inte längre vad vi har för valörer nu för tiden, har hundralappen försvunnit?
Nåväl, en stund senare var jag på väg hem med en bok och 180 kronor i växel… Nu är boken digitaliserad och sökbar på mobilen.
Ju äldre jag blir desto mer ledsamt är det att inse att det är 7 månader tills flugfisket efter stationär öring är igång igen. Visst, havsöringen kan jag börja fiska på nyårsdagen men jag är inte så förtjust i att fiska havsöring före april.
Men man får minnas de små stunder man fått och även fortsätta att hitta små vatten inom rimligt avstånd.
Så varför inte en bild på sista passet 2023 i ett av de små skånska vatten jag ibland besöker:
Jag väger alla mina linor så jag vet hur de förhåller sig till AFTM-systemet. Man kan tycka att sådant är onödigt och att man inte får mer fisk av att väga sina linor men förutom att det är lite sådär småpyssligt roligt så uppskattar jag att kunna jämföra en nyköpt lina med de jag redan har.
Det är inte en hemlighet att många linor inte alltid stämmer med den linklass som står stämplad på asken, jag har skrivit om detta tidigare så nu tänker jag gå rakt på sak och berätta om hur jag gör när jag väger en lina.
Eller vänta lite, först kanske några rader om vad man skall väga och varför Lite slarvigt brukar man säga att AFTM-systemet bygger på hur mycket de första 30 foten -9,14 meter- av en fluglina väger. Det är inte helt korrekt, man skall faktiskt räkna bort det man kallar slitdelen i början av linan, den del där man knyter in tafsen. Den brukar vara cirka en fot lång och slutar när taperingen börjar på linan, den lina jag nyligen vägde hade en slitdel som var 29 cm lång. Tanken var att när man bytt tafs flera gånger så försvinner mer och mer av den delen så därför skall den inte räknas med när man väger linan. Eftersom jag behöver inte stå till svars inför AFTM med mina mätningar så bryr jag mig inte om det. Men, vad kan en sådan slitdel väga är frågan? Jag kollade på en klass fyra-lina och då väger den 0,2 gram. Om man klipper av den spetsen och mäter resterande 9,14 meter, hur stor skillnad blir det då i vikt? Motsvarande bit åt ”andra hållet” väger cirka 0,25 gram så om man bara väger de första 9,14 metrarna rakt av så blir vikten en knappt märkbar bit lägre (0,05 gram). Skillnaden är så liten -i alla fall med denna tapering- att jag väljer att inte bry mig, delvis för att jag vill ju inte klippa sönder en nyköpt lina bara för att väga den. Det blir dyrt i längden…
Vilken våg skall man använda? Dagens digitala vågar väger väldigt exakt och stabilt. Jag har använt flera vågar genom åren då jag jobbat med fotokemi och även billiga vågar ger bra resultat. En vanlig hushållsvåg är för ”grovhuggen” för att fungera bra, den jag har hemma visar vikten i hela gram så en lina jag väger kan väga allt mellan 7,5 gram till 8,5 gram och vågen visar ändå 8 gram. Det duger inte för mer noggrant arbete men för matlagning och paket till posten är det en bra våg.
Jag har två små vågar -de kallas ibland diamantvågar- och när jag kollar så ligger de i pris mellan 100-295 kronor. Jag har använt dem i flera år och de har varit exakta och stabila i mätningarna. En av dem väger med en noggranhet av 0,01 gram och den andra med 0,1 gram. Men man måste ju så klart testa dem och jag brukar också kontrollväga varje gång jag skall väga något.
Att kontrollera vågen Självklart är det toppen om du har tillgång till en riktigt dyr kalibrerad våg som kontrolleras och godkänns men det behövs inte. Men du måste så klart veta om din våg visar rätt varje gång du skall mäta och för det använder jag vanliga mynt. En tvåkrona skall väga 4,80 gram och en tiokrona 6,60 gram. Se till att ha fräscha och rena mynt så blir de bra som referensmått. För att kontrollera om vågen är jämn över mätområdet så väger jag ett mynt, tre mynt, tio mynt och så vidare.
Mina två vågar med en tvåkrona
Hantera linan för vägning När jag väger en lina så gör jag det enkelt för mig. Jag mäter upp linbiten jag skall väga och gör en liten enkel knut (som jag inte drar åt hårt, jag vill ju inte skada linan). Sedan sätter jag en liten skål på vågen och nollar vågen. Linan rullar jag ihop till en liten klump och lägger i skålen, jag låter en liten bit vara ”fri” fram till knuten så jag kan hålla linan i handen och sänka ned den i skålen. Man kan ”bunta ihop” linan med ett gummiband om man vill, bra är ju att först lägga gummibandet i skålen och nolla vågen innan man sätter gummibandet runt linan. På bilderna har jag använt tejp runt linan men det var bara för att jag ville prova hur det fungerade och vad tejpbiten egentligen väger (den vägde 0,08 gram).
Gör flera vägningar, gärna vid olika tillfällen.
Felkällor En känslig våg är ju, just det, känslig och resultatet kan påverkas av flera saker. Att nolla vågen är viktigt och att kontrollera den med exempelvis mynt bör man göra ofta. Och som jag nämnde, att väga samma lina vid flera tillfällen.
Det spelar också roll hur man hanterar linan. Jag väger linan inklusive knuten jag slog på 9,14 meter och för att bara den biten av linan skall vägas så sänker jag ned linan tills knuten är på vågen. Om man låter linan hänga över kanten eller om man inte låter hela knuten ligga på vågen så kan det slå fel. Inte mycket, det är oftast inom toleranserna, men det är ju störigt att få olika vikter bara för att man inte är petig vid vägningen.
Korrekt vägning med hela knuten på vågen och resten i luftenKorrekt vägning med stöd ovanförEn bit av knuten hänger i luftenLinan hänger över kanten
Korta klumpar och tafsar Men hur gör jag med linor som har korta klumpar? Enkelt, jag väger klumpen. Jag har en Loop Opti Creek med en klump på 6,5 meter och då väger jag den klumpen, inte 9,14 meter lina. Och jag har en tafs inknuten med nålknut i linan? Vad gör man då? Då ser du till att hålla upp tafsen ovanför vågen. Eller strunta i att du har en tafs och väger allt. Eller kolla vad en tafs väger. Min standardtafs på nio fot med spets av 0,20 väger cirka 0,6 gram.
Avrundning Det var lite om hur jag väger mina linor. Om det är nödvändigt (det är det inte) får man avgöra själv. För mig känns det bra att faktiskt veta om en lina jag köpt är likadan som en tidigare eller om jag får en för tung lina. Linan på bilderna är en perfekt klass fyra men såldes som en klass tre. Gråter jag mig till sömns för det? Känner jag mig lurad? Nej. Men jag vet att om jag är nöjd med den linan och skall köpa en ny som ersättning så är det bra att veta om den väger lika mycket. Om jag tar den kustlina jag har -som var märkt med #6- och kastar med mitt klass sexspö -som är en kraftig sexa- så kan jag bli lite besviken när jag gör långa kast med mycket lina vid kusten. Linans 9,14 meter väger som en klass 8+ och med hela klumpen ute så kastar jag med motsvarande klass 9… Det fungerar men det kräver lite mer av mitt kastande. Istället använder jag ett spö som passar linan. Lustigt nog ett som är märkt med #6 men som egentligen är en åtta.
Här en bild på de linor jag har och vad de väger. Listan är några år gammal men de flesta linor använder jag fortfarande. Alla linor är välkända märken och inte något köpt på AliExpress.
Jag tänkte att det kan vara kul att veta sådant som inte gör att man blir bättre flugfiskare utan bara lite skön fakta för att man gillart…
Första gången flugfiske beskrivs i text är för cirka 2000 år sedan av romaren Claudius Aelianus. Han skriver om hur man i Makedonien fångar ”hoppande prickig fisk” med en fluga bunden av brun tuppfjäder och rött garn.
Wolfram von Eschenbach var en tysk riddare (en sådan där med svärd och häst) och poet. För 800 år sedan skrev han en kärleksroman -”Titurel”- där det beskrivs hur den manliga huvudpersonen barfota vadar ut i en stenig ström och fångar en öring med konstgjord fluga.
Vi hoppar till 1496 då boken ”Treatyse of Fysshynge wyth an Angle” ”avhandling om att fiska med krok” publicerades i England. Den är troligen skriven av nunnan Juliana Berners. Författaren har en lista på 12 ”måsteflugor” för olika månader.
1589 skrevs boken: ”A Booke of fishing with Hooke & Line” av Leonard Mascall. Mascall beskriver att flugor skall fiskas PÅ vattnet och för att lyckas med detta skall flugkropparna ha ett underlag av kork för att få bra flytförmåga. Torrfluga har jag för mig vi kallart… Mascall var också upprörd över de fiskare som dödade sin fångst under hela året, alltså även under lektiden. Fiskevård alltså.
1624 publicerades en trevlig liten bok i Spanien om flugfiske ”MANUSCRITO DE ASTORGA” ”Libro de adereçar y adobar plumas para pescar truchas” fritt översatt ”En bok om flugor och hur de skall bindas för fiske efter öring”.
Vi är ju förstörda av vår tro på att flugfiske ”uppfanns” i England och att Frank Sawyer ”uppfann” nymffisket men så är det ju inte. Man kan dock inte hoppa över:
”The Compleat Angler” som trycktes första gången 1653 (på engelska språket har endast bibeln tryckts i fler exemplar).
Det är en bok om fiske och livsnjutning -en sorts oförstörd glädjehyllning till fisket, naturen och gud- men till skillnad från vad många kanske tror var Izaak Walton inte mycket till flugfiskare- han hade förmodligen aldrig bundit en fluga- och därför kom Charles Cotton som medförfattare till femte upplagan eftersom han var flugfiskare. Cotton älskade Walton som om Walton vore hans far men man förstår att han fnös lite åt en del fiskemetoder Walton ägnade sig åt…
Tillagt i efterhand (för jag kan inte låta bli):
Man kan notera att 1539 gavs en bok ut i Spanien av Fernando Basurto som beskriver en dialog mellan en jägare och fiskare om vilken sport som är bäst. ”Hmmm” tänker de som faktiskt läst ”The Compleate Angler”…
Ha nu en skön helg och vem vet, kanske dyker det upp lite mer onödig fakta om flugfiske framöver.
Mitt exemplar av ”Den fulländande fiskaren” som jag fick när jag slutade en tjänst som kommunikatör
Dunkrok 