Gråtåsvattnet i Uddevalla

Dags för att köra upp barn till mor- och farföräldrar under höstlovet.

Som vanligt packade jag bilen full med fiskeprylar och två av barnen (8 och 11 år) och satte kurs mot Uddevalla för att lämna av barnen under lovet. Elvaåringen hämtade jag i scoutstugan i Löddeköpinge efter att hon övernattat och lagat mat utomhus.

När vi kom upp var det fortfarande ljust så efter att ha lämnat mina kära barn satte jag kurs mot Gråtåsvattnet. Tyvärr missbedömde jag som vanligt solnedgången så det började mörkna när jag riggade spöet. När jag vandrat fram till min vassrugge var det mörkt. Jag satte på pannlampan på rött ljus (jag hänger den runt halsen) som en indikation på var jag är om någon dyker upp.

Pratade först med några som varit där under dagen, det hade varit en del aktivitet på förmiddagen men sedan dött ut. Efter tjugo minuters kastande i mörkret fick jag trassel och satte kurs mot mina föräldrar för övernattning.

Upptäckte när jag tömde bilen att håven var borta! Typiskt att jag tappat den utan att märka i det mörkret.

Nästa morgon var jag på plats vid niosnåret.

Jag började med att åka till Kärrestugan som drivs av Uddevalla Idrottssällskap, där brukar jag byta om i omklädningsrummet till vadare och underställ. Stugan är ”alltid” öppen så ett toabesök sitter inte heller fel innan vadarna krängs på.

Där kom jag i samspråk med en man som väntade på fyra flugfiskeelever, de skulle ha kurs. Vi pratade en liten stund och utbytte info om flugfiskevärlden. Trevligt. Han var medlem i sällskapet nattsländorna som håller till i Vänersborgsområdet.

Väl på plats vid Gråtåsvattnet riggade jag mitt Sameo Globetrotter klass 5. Tyvärr var tafsen skadad så jag fick klippa av den en bit och rigga på en bit 0,25 och sedan spetsen på 0,15.

Tur ändå.

På vägen ut till vattnet fann jag min håv.

Startade med en flickslända men den gav inget resultat under de två första timmarnas fiske. Blåste gjorde det också, rejäla kastvindar som gjorde det svårt att kasta, önskade jag tagit med ett klass 6 med en kraftigare tafs…

Snackade med en yngre kille som flugfiskat ett par år. Trevligt. Vi stod en stund ganska nära varandra (läs trettio meter isär) och jag som hade bytt till en wolly bugger krokade på en fin men mindre regnbåge. Klassiskt strandnära fiske, den högg kanske sju meter ut.

Sameospöet är en njutning att fiska med, för ”lätt” i den hårda vinden men kasten fungerar väldigt bra och att drilla en regnbåge på kanske 7-8 hekto var en njutning.

”Ich habe hunger”.

Sedan var det dags för lunch på burkköttsopa. Dags att prova den nya utflyktslådan som har plats för mitt mindre gaskök, skärbräda, ätgrejer, mat och papper med mera. Dessutom fungerar lådan som bord och utrymme att rigga flugor och annat. Lådan är från mitt jobb, den har stått i källaren i flera år men det gör den inte längre…

Hemfärd.

Jag riggade visserligen mitt Loop Yellow Line men beslutade mig istället för att åka hem till Skåne. Då kom flugfiskekursen förbi och beundrade, inte regnbågen, men min fiskekorg och min matlåda med spritkök.

Jag dundrade in på vår uppfart vid sextiden och startade upp grillen. Fisken rensades (den var tom i magen) och jag lade den i en form med lite olja, salt, vitpeppar, timjan och citron. Fisken gnuggades noga in och lades sedan på glöden. Yupp familjen diggade maten. 🙂

Vägen till sjön är vacker på hösten

Klämman dyker upp

Skönt att byta om inomhus

Min håv, en gammal ram med nytt ghostnet

Vacker liten regnbåge

Lite kast in mot ett av få lugna ställen i vinden

Korg med fångst

Matlåda med lunchgrejer

Köttsoppa

Gaskök

Allt är inte vackert på hemvägen nedför fjället

Men det mesta är vackert på hösten

Fiskekompis tar över den lugna viken

Direkt från grillen

Resa lätt och smått

Att alltid ha med ett spö och lite grejs är viktigt för mig.

När familjen åkte till Mallorca 2008 var det under den period då jag knappt fiskade något alls. Kanske ett par korta pass i Bäveån efter abborre. Men efter att ha varit med två av döttrarna och matat multarna som samlas i Alcudias hamn fick jag en plötslig lust till att ha ett spö i handen och kroka en av de stora starka fiskarna.

Stim av multe i Alcudias hamn

Så när vi kom hem gick jag till Fiskekompaniet i Lund (som hade sin återkommande storrea på 30-70 %) och köpte… …nej inte ett flugspö men ett 7′ Shimano Catana haspelspö (och rulle) med en kastvikt på 5-20 gram. Perfekt för allroundfiske efter de vanligaste fiskarna man stöter på i sjöar , strömmar och hamnar. Spöet passar perfekt i ett handbagage eller nedstoppat i jobbväskan.

Shimano Catana med Catanarulle

Men flugspön då, de finns väl inte som teleskopiska resespön?

Ingen aning faktiskt, jag är övertygad om att sådana åtminstone har funnits men vad jag däremot varmt förespråkar är de fantastiska sex- eller sjudelade resepön som jag haft förmånen att få prova.

Plockepinnspö i sju delar

Jag har skrivit om det tidigare att jag alltid har med mig lite prylar för att om tillfälle bjuds kunna ta tillfället att fiska en kvart eller så. OK, kanske inte på de dagliga resorna till jobbet men alltid när jag skall på kundbesök eller har något ärende (som att återvinna grovsopor eller besöka föräldrar i Bohuslän) så har jag med spö, rulle, peang samt en flugask och en rulle tafsmaterial.

Här några resespön för att visa storleken på tuberna

Här ett exempel på när jag och chefen på väg från kundbesök passerade en ström där jag får fiska och hon bad mig visa ett par flugkast. Fram med Orvis Frequent Flyer klass 4 och på tredje kastet…

Men är dessa spön inte bara en kompromiss, borde alla dessa delar inte försämra kastegenskaperna?

Nu är jag inte en mästerkastare. Men jag ser mig som kompetent nog att bedöma när ett spö känns bra att kasta med eller om det avviker på något sätt från ett annat spö. Och det är absolut inte så att man offrar kastegenskaper med ett sjudelat jämfört med ett tredelat. Eller, kanske gör man det men det märks inte…

Men detta är vad jag tycker. Nu vet jag att jag inte är ensam om den åsikten, det finns andra personer jag respekterar som säger detsamma, annars hade jag aldrig vågat prova ett sådant spö.

Om vi till exempel tar Sameos Jade Globetrotter, ett sexdelat klass fem på 7′ 9″ så har jag kastat (och fiskat) så pass mycket med det att jag lugnt kan säga att det är ett spö jag gillar. Skulle nog vilja ha det lite längre för att bättre kunna styra nymfer i strömmarna men det har en go kick när det driver ut en längre bit lina. Och jag har drillat ett par öringar i 25-30 cm längd utan att uppleva det som känslolöst eller så.

Och Orvis Frequent Flyer som är sjudelat är också ett skönt spö som varit med på många jobbresor och utflykter. (Men måste jag välja blir det Sameo Jade för att det är svenskt och för att korken har en högre kvalitet. Samt att jag tycker det kastar ”bättre”.)

Här ett fiskepass med Orvis Frequent Flyer klass 4 i en av mina hemmaströmmar

Men några nackdelar måste det väl finnas?

Jo, det tar lite mer tid att sätta ihop ett spö och om man tänker testa några kast i en ström så gör de där extra minuterna att jag kan uppleva mig lite stressad. Det är också lite pilligare att ha koll på alla delarna, risken att tappa en spödel i backen ökar. Det är också möjligt att under flera års hårt fiske så har man fått glapp i fler spöholkar vilket kan bli irriterande. Kanske…

AFTM och CSS

Det blev inte så mycket fiske denna sommar. Men det var härligt att bada med barnen och slappa under parasollen…

Nå, lite fiske blev det. Rapport kommer.

Så jag passade på att mäta ett spö. Ett Zpey Saltwater Tropic klass 8. Jag har tidigare nämnt att det passar riktigt bra med min Sameolina klass 9.

Angiven kastvikt är 19 gram vilket är en tung tia enligt AFTM eller en tung 9 om man utgår från att spöet skall bära en elvameters klump. Det är ju ofta så spöna får sin ”klass” angiven.

Mätte spöet till 10,1 vilket alltså är ett spö i gränslandet mellan 9-10. Och det står alltså #8 på spöet… 😉

 

Zpey Tropic Salt Water

Kan bara säga att…

Sameos wf klass 9 lirar perfekt med Zpey SW klass 8. Trots att kastvikten på spöet säger 19 gram (vilket betyder en tung tia enligt AFTM eller med 11 meter klump ute en tung nia+) så kastar kombinationen väldigt bra…

Kul att få uppleva den känslan.

Och vinnaren är…

I dag var stora trädgårdsåtervinningsdagen

Jag körde kanske 14 säckar samt en presenning med grejs från trädgården till Kävlinges återvinningscentral. Som alltid hade jag med mig ett spö, denna gång för att eventuellt kunna jämföra de tre ”gäddlinor” jag skrivit om tidigare. Har ju ett Guideline Epik gäddset och var inte nöjd med linan som följde med.

Stannade till vid Lödde å och drog tio kast med varje lina i tre omgångar. Ån är cirka tjugo meter bred och jag ville utröna vilken lina som kändes bäst för mig vid mitt gäddviftande. Stod som jag brukade några meter från strandkanten så kasten blev väl lite över tjugo meter när jag lade flugan strax utanför andra stranden.

Började med linan som följde med setet, den är ju märkt som en nia (men väger in enligt AFTM som en elva) och visst fungerar spö bra ihop med linan, snygga linbågar och lagom ”skjuts” i kasten. Men linan har en antydan till att korva sig och jag tycker inte den skjuter de där sista metrarna som jag vill.

Så på med Scientic Anglers Pike klass tio. Nu snackar vi, varje kast kändes en aning roligare och linan bar iväg flugan på ett trevligt sätt. Trots att linan är en klass lättare så behövde jag jobba lika mycket i varje kast och ändå sträckte gäddtafsen ut något bättre.

Sista linan var Sameos klass nio och den är ju också en ”äkta” nia. Men den var lite för lätt, jag kunde kasta till andra stranden men fick jobba mer och av någon anledning hade jag svårt att få lika tighta linbågar, antagligen för att jag fick ta i en aning mer och därmed tappade känslan i kasten.

 

Det var kul att få tillfälle att under en stunds solsken och vindstilla testa utrustning vid ”mitt” gäddvatten.

Och SA-linan är också snyggast med sin orange färg…

Grodor har börjat synas vid ån så gäddleken är väl på G. Som vanligt samlade jag ihop en påse med chipspåsar, tändare, ölburkar och annat.

Gula solglasögon

Mina gula sunnisar är toppen

Jag använder alltid glasögon när jag flugfiskar, antingen mina vanliga glasögon eller mina solglasögon med kontaktlinser. Detta för att skydda ögonen och naturligtvis för att se bättre när jag fiskar.

 

Och det finns fyra varianter av att se ”bättre”:

Du vill se torrflugan som flyter femton meter ut i strömmen.
Du vill se knuten du knyter.
Du vill se så bra som möjligt när du fiskar i skymningen.
Du vill se fisken i vattnet när den glider fram och tillbaka.

 

Detta ställer olika krav på glasögon och jag löser det på olika sätt.

Med att använda vanliga glasögon, med att använda läsglasögon (2,5+) och genom att använda solglasögon.

För att se fisken i vattnet använder jag polariserande med linser. Och favoritfärgen är kopparbrun eller rosa. Ibland använder jag gula polariserande när det är dimmigt. Gula glas har den stora fördelen att de höjer kontrasten vilket gör att detaljer och konturer framträder tydligare i disigt väder.

Detta beror på att det kortvågiga blåa ljuset stoppas av de gula glasen och det betyder att himmelen framträder mörkare samt att andra färger (röda och gröna) blir ljusare. Alltså högre kontrast…

Och jag har länge funderat på varför piloter och skyttar har gula glas i skymningen. Faktum är att gula (ickepolariserande) linser gör att du ser bättre i skymningsljuset. Jag använder alltid gula ickepolariserande linser när jag fiskar i skymningsljuset…

 

Här under kustfiske i mars med kopparlinser

 

Här mina ”sunnisar” som fungerar olika bra för olika ändamål. Högst upp de med ickepolariserande gula glas vilka jag använder i dåligt ljus.

Sportfiskemässan 2014 i Kista

Tre dagar i Kista. Äntligen fick jag uppleva en sportfiskemässa.

Ja, det är sant. Jag har aldrig varit på sportfiskemässan förut. Har besökt Wittlocks mässa i Halmstad när de hade den första gången och också varit på Snäjks mässa 2010. Men det är ju inte riktigt samma sak…

OK, många har bloggat om mässan och alla fantastiska upplevelser de hade. Jag stod i Älvräddarnas monter fredag-söndag med korta ruscher ut i vimlet. Älvräddarna står ju för att vattenkraften skall verka under miljöbalken precis som all annan näring i Sverige och helt klart var många av besökarna med på noterna. Medlemsvärvandet var OK, jag vet inte nu hur det slutligen gick men vi är varken nöjda eller missnöjda med antalet som tecknade sig för medlemskap. Nästa gång skall vi vara mer ”på” och vara mer slipade i retoriken. Vi gjorde dock bra ifrån oss.

Jag är tacksam över att få varit en del av det härliga gäng som stod i Älvräddarnas monter, kram på er alla!

Några kommentarer jag reagerade på från de som inte tecknade medlemskap är bland andra; ”jag skulle gärna bli medlem men jag är redan medlem i sportfiskarna” och ”jag har funderat länge på det (typ fyra år) och skall fundera lite till över lunchen”. Yeah, right… JAG är medlem i både Sportfiskarna och Älvräddarna!

Typiskt, jag tar EN bild på vår monter och alla räddare ser helt stela ut!

 

Vad var annars bra och dåligt med mässan?

Dåligt var  bara en sak. Maten… Rätt dålig kvalitet och två av tre gånger var maten slut när vi stod i kön. Och när vi väl fått maten så var salladen och drickan slut. Det var dock inget unikt, vi (och då menar jag att ”alla” var där) hade fest på Scandic efter lördagens mingelkväll och gissa vad när vi åt buffén? Just det, maten var nästan hela tiden slut. Men ölen var god, laxfiskarna var trevliga, alla var vackra, och jag var där!

 

Mina bästa minnen av mässan är flera. De är dessa utan ranking:

• Kamratskapet i Älvräddarmontern.
• Att få hälsa på alla dem jag bara känt via ”nätet”. Emma, Sussi, Marc, Falklind, Sarita, Jeanette, Therese med flera…
• Kramarna jag fick av så många jag aldrig tidigare träffat ”live”. Både från Facebook och Edge.
• Att äntligen få se duktiga kastare på riktigt. Det gjorde gott att se hur ett bra kast skall se ut framför mina egna ögon. Imponerande.
• Alla de (fem stycken) som kom fram och sade att de gillade min blogg! Det gjorde mig gott skall ni veta.
• Att Ken från Sameo tog sig tid att kommentera mitt kastande och ge tips om vad jag bör tänka på.
• Att umgås med erfarna Älvräddare och få ta del av kunskaper och roliga historier.

 

Prylar prylar prylar

Självklart visste jag att där skulle vara mycket prylar och grejer. Och det var det. Öppna båtar för 299990 kronor, spön för 10000 och mängder med wobblers och jerkbaits. Ändå lyckade jag inte hitta det jag ville titta på, slingpacks från Orvis eller Patagonia. Simms fann jag men de var några kronor dyrare än i de kända webbshopparna.

Hälsade på i Sameomontern och fick provkasta deras nya sexdelade Jade klass 5. Ken körde lite säljsnack om hur taperingen kickar iväg linan i slutet av kastet. Kanske, kanske inte. Men jag kan säga att det var ett himla trevligt spö som jag gärna skulle köpa om jag skulle köpt något… Jag lade fina bågar i luften och drog med lätthet iväg en bra bit med lina på kastbanan. Typ vift-vift-swooosch hela linan ute…

Fick ett gäng av hans favoritnymfer eftersom han läst i min blogg att jag skulle satsa mer på nymffiske 2014.

Lite nymfer från flugor.se att testa 2014

 

Jag tittade på några av båtarna och gillade Linder 445 Catch som testats i Allt om flugfiske. Men båt  blir det inte. Räcker att klubben köper in en till sommaren.

 

Marc Petitjean

Många duktiga flugbindare var där och jag pratade med några av dem. Stannade en längre stund i FlyDressnings monter där Marc Petitjean satt och band. Jag fick några fina flugor och ett par enkla tips jag kommer skriva om framöver. Precis som att titta på duktiga kastare är det bra att få se hur de skickliga flugbindarna arbetar. Och då menar jag inte hemliga knep utan mer hur de väljer material, tar Marc en eller två CDC-fjädrar till sin fluga och hur enkelt han hanterar materialen.

Han berättade att han har tre sorters flugor i asken, de han fångar fisk med, de som självmant hoppar ur asken när han byter fluga i högt gräs och de som flyger högt, högt upp bland träden och stannar där. Därför skulle han aldrig lägga mer än fem minuter på att binda en fluga, tre minuter är mer lagom. Han binder aldrig för utställning eller inramning, bara för praktiskt fiske.

 

Det var lite om min första Sportfiskemässa. Jag kan säga att det var roligare att jobba på mässan än att bara vara besökare. Även om vi stod i montern 95 procent av tiden så blev det under tre dagar ändå lite snabba turer ut i vimlet. Och jag fick bra kontakter, glada skratt med älvräddargänget och en påse med prylar med mig hem från olika företag och personer. Kul.

Eventuellt blir det Fiskekryssningen i november. Hoppas vi ses där!