Ju äldre jag blir desto mer ledsamt är det att inse att det är 7 månader tills flugfisket efter stationär öring är igång igen. Visst, havsöringen kan jag börja fiska på nyårsdagen men jag är inte så förtjust i att fiska havsöring före april.
Men man får minnas de små stunder man fått och även fortsätta att hitta små vatten inom rimligt avstånd.
Så varför inte en bild på sista passet 2023 i ett av de små skånska vatten jag ibland besöker:
Citat ur boken ”Flugbindning på mitt sätt” av Lennart Bergqvist:
…”Wolly Bugger är en amerikansk imitation av blodigeln. Den har under senare år vunnit stor popularitet bland regnbågsfiskarna. Det är även den en fluga, som jag haft stor framgång med. Jag har inte prövat den i annat än put-and-take vatten, så jag kan inte uttala mig om hur den fiskar i strömmande öringsvatten. Men enligt amerikanska videofilmer fungerar den bra även där…”
Jag kan intyga att den fungerar utmärkt i strömmande vatten och det är en fluga jag alltid vill ha i min flugask. Woolly Bugger skapades i mitten av sextiotalet och är en sådan där fluga som fungerar överallt för all sorts fisk. Havsöring, abborre, id, regnbåge, stationär öring, gyltor vid portugisiska kusten…
Kanske en liten film från Wilde Fische som fiskar i en liten tysk ström med Woolly Bugger…
Den är – tycker jag- en bra imitation av en liten fisk när man tar hem den oregelbundet i vattnet även om den ursprungligen skulle imitera en larv av arten Corydalidae och då den sort som i USA kallas ”Hellgrammite” med smeknamnet ”tåbitare”. Larverna kan vara stora som ett pekfinger och de kan faktiskt bitas.
I helgen upptäckte jag att asken med woolly buggrar nästan var tom så jag började arbetet med att fylla på den. Jag brukar binda dem i svart och oliv i storlekarna 8 och 12. De som är oliv brukar få en skalle av koppar (guld om jag har slut på koppar) i storlek 4 mm för krok 8 och 3 mm för krok 12. För havsöring brukar det bli -i en annan ask- några i orange eller rosa.
Hackel är från Whiting, deras ”Bugger Packs” är bra med fjädrar av rätt sort och storlekar. När jag började binda WB så använde jag en nacke med ”American Hackle” från Whiting, riktigt bra fjädrar men dessa nackar är dyrare och jag tycker det är svårt att finna dessa i andra färger än rosa och färger för lax och kustfiske.
Marabou för stjärten gäller att välja med omsorg, just nu föredrar jag de som är från Wapsi och kallas Bugger Marabou. Jag använder en hel fjäder -i början ryckte jag fibrer från stora maraboufjädrar men det är bökigt- och tyvärr är jag besviken på ”Whiting Super Bou”, de fjädrarna är för raka och saknar fluffet.
På bilden nedan har jag bundit in en sådan fjäder från Whiting och man ser skillnaden mot flugan framför
Jag ser fram emot våren med ett gäng WB i asken, inte för att det är den flugan jag använder mest eller helst men det är kul att fiska med dem med korta kast i små strömmar. Jag hoppas kunna hitta den där 40 cm öringen som gömmer sig bakom ett nedfallet träd vid en viss strömplats…
Och i denna korta filmsnutt visar han var du kan tänkas finna öring i en ström:
Inget märkvärdigt vatten vad gäller öring. Strömmen har ett svagt bestånd av stationär öring. Men miljön är vacker och jag har många gånger i ungdomsåren cyklat dit för att leka pälsjägare med kompisar. Först de senaste åren har jag insett att det faktiskt finns öring i strömmen…
Inser att jag kastar ett kast för mycket i varje utlägg men jag vill så gärna att min CDCkläckare (se bild nedan)
skall torka. Fast det egentligen inte behövs…
Blev det någon fisk? Ja, en liten 14 cm-are som skakade av sig själv (hullinglöst).
foto: Lars-Åke Åkesson
Att fiska med fluga i små strömmande vatten ger mig mycket av glädje och avkoppling. Att vada hårt och djupt i breda älvar eller att vandra i fjällen efter hemligjokkar är inte det jag längtar efter. Jag har heller aldrig varit särskilt förtjust i att tillbringa en hel dag eller helg med att fiska. Snarare är det detta att på väg hem från jobbet kunna stanna till en halvtimme vid en liten ström och varsamt låta en flymf glida mot en misstänkt ståndplats som är vad jag längtar efter nu när det är is och minusgrader. Jag har alltid med mig spö och basgrejer för att kunna svinga en lina.
Trots att jag är uppväxt i Bohuslän och känner mig ett med hala klippor och grov granit så har jag alltid trivts i skogen, när vi grabbar lekte indianer på militärens övningsområden på Bulid bland backar, björkdungar och små porlande bäckar då inträdde ett tillstånd av både avkoppling och skärpta sinnen.
Och fortfarande blir jag en ung grabb när jag stannar bilen vid vägkanten och beger mig in i en skogsdunge där ljudet av strömmande vatten gradvis växer i styrka.
Vanligtvis är det öring jag vill fånga i små strömmande vatten. Det är ju också den vanligaste fisken i dessa vatten.
Men vad menas med en ”liten ström”? Det är inte helt lätt att definiera men i ett dokument om strömmande vatten sätter man gränsen vid en medelbredd på högst 6 meter. Vad man som flugfiskare själv ser som liten ström är ju ett personligt val, jag brukar ofta fiska i vatten med en bredd mellan två meter och fem meter med ett djup från 0,2 till 1 meter. Och öring kan man finna i den minsta lilla rännil, undersökningar visar att om bredden understiger 0,3 meter så är chansen att hitta öring 50%. Då gäller det strömmande vatten med hårdbotten.
Vad är typiskt för öring i små strömmar? Det beror på om vi pratar skogsbäck eller liten ström på skånsk jordbruksmark. Men eftersom vi är inne på skogen så är typiskt för öringen att den är liten i storleken, inte selektiv -de där stora kläckningarna av dagsländor finns inte så fisken äter allt som flyter förbi och verkar ätbart- och skygg för rörelser från fiskaren. Alltså små, glupska rackare som är känsliga för störningar. Jag brukar inte lägga kast efter kast på platser där jag misstänker fisk står, tar de inte på de första tre kasten har jag förmodligen skrämt dem. I de skånska slättlandsbäckarna där det inte finns definitiva hinder mot havet finns det ofta gott om små förstaårsöringar (6-12 cm långa) eftersom de större ofta tillbringar sin tid i havet (och vandrar upp för lek). I skogsbäcken är det färre öringar eftersom de större tränger bort de små… Tänk på att vara varsam vid ditt fiske.
Utrustning? Många som vill fiska mindre strömmar tänker omedelbart på korta spön i klass 2 med små flugor, som Parachute Adams i storlek 22. Jag tycker det där med korta spön är ett missförstånd, om det är överhängande träd eller jag står utvadad på knäna med vass runt mig, ja, då uppskattar jag mitt 5’9″ spö som jag kan kasta under trädens grenar (och när jag står på knä under stenbroar…) med. Annars är ett längre spö bra eftersom du kan styra flugan bättre runt stenar och när du fiskar från strandkanten. På bilden nedan har vi en av mina typiska skånska strömmar där jag med ett 8’8″ kastar med tvåhandsgrepp. Jag stöder butten mot vattenytan med vänsterhanden medan jag står på knä och gör ett typiskt tvåhandskast. Annars fastnar jag i träden ovan mig… 🙂
Och flugorna behöver inte vara små i skogsströmmarna, eftersom maten inte är så ymnig tar fisken det som passerar förbi och verkar vara ätligt. Skalbaggar, getingar och sländor. En skalbagge i storlek 12-14 med en liten vinge på ryggen (för att synas väl) är ett bra val. En favorit hos mig är en buskig brun Humpy storlek 14. Och flymfer… jag använder sällan nymfer eftersom det grunda vattnet gör att fisken stiger till en torrfluga men är vattnet mer än halvalåretdjupt fungerar klassikern guldribbad haröra bra. Skulle jag välja en enda fluga så tror jag en brun Klinkhåmer storlek 14 kan täcka de flesta fiskepass i de små skogsbäckarna. I mina skånska slättlandsströmmar blir det mer av ”klassiskt” dagsländefiske med baetiskläckare storlek 16 och sådant.
Vilken linklass? Jag använder gärna ett klass tre-spö med en fyralina på. Men också ett klass fem med en kort klumplina. En fyralina på trespöet gör att det blir lätt att rolla ut linan trots de korta avstånden. Skillnaden är faktiskt rätt märkbar med endast två spölängder lina ute.
Rätt att fiska? Jag har några små strömmar jag fiskar i som inte är kortvatten. Förvånansvärt många tror att om det inte finns en skylt om att man skall ha fiskekort så får man fiska utan fiskekort. Nej nej nej… Du måste alltid ha tillstånd att fiska förutom på kusten och i de fem största sjöarna.
Jag har gjort så här i de få strömmar jag fiskar i. Jag gör en visuell kontroll av dem om de verkar ha de kvaliteter jag eftersträvar. Inte minst då utseendemässigt. De måste se ut som små flugfiskeströmmar eftersom det inte är fångsten som är viktig.
Sedan kontrollerar jag med Länsstyrelsen om det är ett vatten som är lämpligt att bedriva ett varsamt fiske i. Finns där fisk och tål vattnet ett visst fisketryck?
Om jag får ett OK svar på det kontaktar jag den som har fiskerätten och presenterar mig och förklarar vem jag är och hur jag tänker fiska. Verkar de vara typen som säger ”Ja visst får du fiska här, i den här ån får vem som helst fiska…” då drar jag öronen åt mig eftersom de inte verkar veta så mycket om fiske eller sina egna vatten. Jag fick en gång tillstånd av en markägare att fiska i ”hela ån”. Tur att jag visste att hans fiskerätt (som markägare) bara gällde en sträcka av drygt femtio meter…
Därefter kan det hända att jag någon halvtimme några gånger per år stannar till och fångar en fin prickig öring som jag krokar av i vattnet.
Man skulle kunna säga att jag med detta fiske tar igen de barnåren jag aldrig bäckmetade med mask…
Under mina ungdomsår gjorde vi utflykter dit (det var en ofattbart lång cykling dit) för att leka indianer och vildmarksmänniskor. Vi sov i hängmattor, gjorde upp eld och bakade bannock.
Vi hade ingen tanke på att fiska i bäcken (delvis för att öring bara fanns i Norrland -trodde vi-) men för några år sedan började jag återvända till den lilla strömmen eftersom min kontakt på Länsstyrelsen (som jag metat karp med på tidiga åttiotalet) sagt att det troligen finns öring där. Jag har håvat lite med akvariehåven och funnit både bäcksländor och nattsländor, jag har sett baetis men aldrig ett vak. I dag gjorde jag mitt tredje försök att fiska i en ny bit av strömmen där jag trodde det skulle finnas möjlighet till fisk.
Först kör man bil en bit, sedan parkerar man bilen på en liten skogsväg. Därefter en vandring rakt in i snårskogen i trettio minuter. Då dyker den lilla strömmen upp. Omgiven av relativt orörd skog och med ett humusfärgat vatten.
Det blev enochenhalv öring. En som återutsattes och en som skakade av sig själv kort efter krokningen. På en Streaking caddis storlek 8.
Jag känner mig lycklig. Beviset finns där, de vackra små prickiga simmar i skogen…
Utrustning:
Lundhagskängor med dubbla ullstrumpor.
Skjorta från MQ.
Byxa från Haglöfs (naturligtvis köpta på rea 60%). Väldigt bra byxor.
Keps från Arcteryx.
Spö från Guideline. Fario 7’6″ klass tre.
WF-lina från Dantackel. Klass tre.
0,17, tafsspets.
Liten skön rulle från Pool 12.
Lanyard från Guideline.
Flugask från en tidigare omnämnd swäissisk firma…
Kamera från Nikon. Varför inga bilder på fisken? Tja, risken att förlora kameran är för stor i kampens ögonblick.
Kniv från Norge.
Gula polglasögon från Leech.
Plötsligt dyker bäcken upp
I denna hölja tog jag en öring
Mina älskade Lundhags höll mig torr när jag halkade runt vid strömmen
En Humpy storlek 14 kanske inte verkar så stor men med stjärt av älghår och vinge/puckel av elk så blir den rätt rejäl… Kropp av grönt flossilke. Jag har haft en del framgång med flugan i snabba strömmar, den är ju en sådan där ”liknar allt och inget”-fluga.
En annan fluga jag inte använt så mycket men beslutat mig för att ha ett gäng av i asken är Wolly Bugger, här en storlek 8.
Dunkrok 