Etikettarkiv: nymf

Jakten på Danican

Ephemera Danica. Åsandslända. Rocken.

Säg ”Danica” och vuxna flugfiskare kan börja spontangråta av känslosamhet. Ingen insekt är omgärdad av så mycket laddning som den stora strömvattenlevande dagsländan. I början av maj kan man se den här i Skåne när den kläcks i våra strömmande vatten. Det är en stor slända, upp till 25 mm, och när den kläcks lär öringen bli galen och lättlurad.


Problemet med den sländan är att jag är den som blir galen…

Gång på gång kan man läsa artiklar om hur flugfiskare ser fram mot danicakläckningarna och jag har några gånger här i Skåne upplevt de stunder då hundratals sländor glider fram på vattnet mot mig. Mängder med nymfskal ligger försjunkna i vattenytan och sländor som misslyckats med kläckningen glider fram på sidan fast i ytspänningen.

Men jag har bara två gånger sett vakande fisk. Och trots försök med stora flugor, bundna med förlängda bakkroppar, har jag gång på gång misslyckats med att, just det, fånga en fisk.

Fluga skänkt av flugor.se
dun

Ända tills jag tog fram favoritflugan, en flymf.

En flymf är egentligen en våtfluga. Den är ett mellanting mellan en nymf och en kläckare och imiterar stadiet då en nymf är på väg upp genom vattnet mot ytan för att kläckas. Den fiskas en liten bit under ytan och tanken är att man kastar uppströms och när flugan närmar sig fisken lyfter man spötoppen en aning så flugan sticker lite snabbare mot ytan. Då skall fisken ta den för en slända på väg att fälla ut vingarna och kläckas.

Den binds med naturdubbad kropp och hackel av höna eller skogsfågel. James Leisenring var mannen som under tiden för andra världskriget gav grunden för denna typ av fluga och fisketeknik.


Mjukhacklad torrfluga.

Jag har haft förmånen att fånga en del fisk med den klassiska flymftekniken. Oftast med en fluga i storlek 14 med kropp av haröra, hackel av rapphöna och en ribb av koppartråd.

Men 2012 började jag fiska dessa flugor som torrflugor. Jag fettade varsamt in hackel och kropp och lät dem fiskas i vattenytan, lätt nedsjunkna.

Och det gav resultat, de flöt hur länge som helst och allt tyder på att öringen tar dem som allt från döda flugor som lagt ägg (spent spinners), som kläckare som är på väg att bryta genom vattenytan till ”cripples” insekter som misslyckats med kläckningen och glider fram halvdöda.

Och det var alltså med en sådan fluga jag till slut lyckades fånga en öring under Danicatid.


Öringen.

Jag var i Vege å och hade sett spår av Danicor. Många tomma nymfskal och en del sländor som gled fram i vattenytan.

dansade

danica

Till slut såg jag en vakande fisk strax innan en strömkant. Den vakade under ett träd som hängde ut över vattenytan och vaken kom med några minuters mellanrum. Jag såg inga insekter på vattnet så allt tydde på att den tog kläckare eller nymfer strax under ytan. Vaken var varken försiktiga eller ”splaschiga” så allt tydde på en fisk av storlek större än 15 cm.

Jag närmade mig varsamt och ställde mig i strömmen, precis efter stenarna nedströms ”poolen”. Valde en rapphönehacklad fluga i storlek 10 och började mata ut lina, avståndet var cirka sju meter. Med träd bakom mig och grenar hängande över öringen fick jag koncentrera mig en aning på kasten. Fastnade naturligtvis i en gren bakom mig och förlorade flugan…


På med ny fluga.

När jag fick ut tafs och fluga mot fisken visade den ingen tvekan utan gick upp och tog min fluga. Krokade sig själv och efter två hopp och argsint motstånd lyckades jag håva en muskulös 30 cm öring. Krokade av den och lät den simma tillbaka till sin ståndplats.


Flugorna.

Enklare flugor än dessa är svårt att tänka sig. Krok, kropp av hare, hackel av höna eller rapphöna och ribb av koppartråd. Eventuellt stjärt av fasanfiber.

Flugorna på bilden nedan är samma typ som den jag fångade fisken på med enda skillnaden att jag har en annan krok. Maruto c40 som är samma typ av krok som exempelvis TMC 200r.

I dessa storlekar är det inte lika lätt att få flugor som flyter i evighet, en flymf storlek 14 lätt infettad är nästan osänkbar enligt mina tester men strl. 10 3x lång blir lite tungt. Men flyter gör de hyfsat väl. Med ”lätt infettad” menar jag att flugan absolut inte får fettas in som ett par vattentäta kängor, de skall inte bli fettblanka utan nästan vara torra efter behandlingen, för mycket fett sänker flugorna.

flymf2

Flugorna är av olika typ, en är bunden med kropp av hare och hackel av höna från Whiting. Den andra med kropp av Fly-Rite nr 22 och hackel av rapphöna från Cookshill.

Notera hur den mörkare flugan får en effekt av thorax på grund av att hackelfibrerna är mörkare mot fjäderstammen.flymf

Jag river alltid av det mesta av fjäderstrålarna på den sida som binds mot kroken, det gör att jag kan linda tre varv utan att få för mycket hackel.

Ribben gör flugorna hållbarare och vackrare, flugorna flyter inte sämre på grund av koppartråden så länge de inte blivit för blöta.

Taggad , , , , , , , ,

Skön video från Davidson River

Några kompisar som fiskar ihop…

Taggad , , ,

Nymfasken

Har jag bestämt att fiska mer med nymf 2014 så

måste jag binda lite nymfer också.

Här en basask med fungerande nymfer. De stora harörenymferna med rapphönshackel skall rulla längs botten som husmaskar. De gröna fluffarna högst upp är min favorit, flicksländelarven som är en sådan fluga jag aldrig går hemifrån utan. Undantaget gäddfiske och kustfisket…

Asken är Visions platta ask med fiskmotiv. Jag gillar dem verkligen.

Blev förskräckt först över hur deformerade en del nymfer ser ut. Sedan insåg jag att det är den lilla trekanten i asken bakom nymfen som skapar formen…

nymfask01

Taggad , , , , ,

2014 blir nymfens år

”Öringen hämtar till 80 procent sin föda under vattenytan”…

Visst har vi alla lärt oss den ramsan. Ändå fiskar de flesta av oss ofta med torrfluga som förstahandsval och vi är nog många som stått vid en sjö eller ström och i avsaknad av vak undrat var och hur vi skall fiska.

Jag tillhör dem som lärde mig flugfiska i skiftet 70/80-tal och nymffiske då var fasanstjärtnymfer á la Sawyer. Man skulle hitta en fisk som rörde sig under ytan och åt dagsländor, sedan skulle man kasta ett uppströmskast någon meter uppströms öringen så nymfen sjönk ned i nivå med fisken. När nymfen precis nådde fram skulle man med en liten spörörelse få nymfen att stiga uppåt en aning vilket resulterade i att man såg det vita i mungipan när öringen tog nymfen…

Klassisk fasanstjärtnymf bunden med koppartråd och fem strån fasanstjärtfiber

SPTN

Jo tjena…

Jag tror inte jag är ensam om att ge upp det fisket i början av flugfiskekarriären. Bara att hitta ett vatten med öring sågs som omöjligt för en grabb i Bohuslän och om man gjorde det så var det smutsbruna humusvatten där de enda vaken kom från löjor. Och det där med att kasta så att nymfen sjönk till rätt djup innan den nådde fram till den där osynliga öringen…

Och hur tusan kunde fisken se en liten storlek 14/16 nymf som gled runt i vattnet?

Det blev ett uppehåll i flugfisket på nästa trettio år (inte på grund av ångest över misslyckade nymffisken) och när jag för några år sedan tog upp flugspöet igen var det samma visa igen. Nymf var något jag knöt på för att man ”skulle” det. Lite så där på måfå och håglöst. Det handlade inte om okunskap eller att jag inte var medveten om att nymf var ett effektivt redskap i jakt på öringen. Jag törs påstå att jag redan som femtonåring kunde redogöra för nymffiskets historia och bakgrunden till såväl flymfer som varför Skues skapade en sådan storm i den brittiska flugfiskevärlden.
Och jag är nog en av få som väckt en tjejs intresse med en naturtrogen bäcksländenymf bunden med latex och färgad med tuschpennor. Va? Jo, som sexton-sjutton åring skrev jag en lite töntig naturdikt och skickade till en trevlig tjej. Jag häftade fast nymfen vid brevet. Rena rama ”Döda poeters sällskap”…
Fungerade det? Yupp.

Anledningen till att det inte var kul att fiska nymf är nog flera. Utan en mentor som kunde skola in mig till den typen av fiske så räckte inte enbart bokläsande för att få en förståelse för fisket. Och tro det eller ej, Internet fanns inte och fiskefilmer som gick att köpa handlade ofta om storfisken efter lax eller tarpon.

Klassisk bok från min tid

Sedan var ju framförallt Sawyers teknik anpassad för ett fiske i klara kalkströmmar där man faktiskt kunde se fisken röra sig och äta. Och det är med nymffiske som med allt annat, om man inte riktigt tror på det så fiskar man sämre. Och eftersom man vid varje kast undrar hur fisken skall kunna se den lilla flugan i de stora vattenmassorna så känns det mer tryggt att kasta en torrfluga mot en vakring.

Men efter att jag för några år sedan började flugfiska igen har en förändring skett. Nu har jag en annan förståelse för nymffisket och jag har också bestämt att jag 2014 skall satsa ännu mer på nymffisket.
Vad har då skett som gör att jag har den inställningen? Flera saker. För det första så kan jag mer om öringens liv, förr handlade allt om entomologi och att ”match the hatch” det vill säga välja fluga efter vilka insekter som öringen åt. Nu har jag tack vare litteratur och bra filmer mer kunskap om öringens liv under vatten och hur den äter och att den faktiskt kan urskilja en förbivirvlande nymf. Och att jag upptäckt öringfisket i Skåne (flyttade hit 1995) där jag ofta kunnat studera vatten och även se fiskar röra sig har givit mig en annan säkerhet i att det faktiskt finns fisk där ute. Samt att jag angriper det från ett annat håll, nu letar jag upp en plats där det är stor chans till fisk och kastar sedan nymfen så den passerar förbi fisken. Jag VET att den där kanten där snabbt vatten rinner förbi långsamt (med bubblor och virvlar) bör hålla fisk och får jag nymfen att glida där några gånger är sannolikheten stor för hugg.

Och det viktigaste, jag har fått fisk på nymf. Inte på fasanstjärtnymf men på haröra och flymfer. Jag har stått där i strömmen och gjort korta uppströmskast med nymf och fått fisk där teorin säger att det bör stå fisk.

Enkel harörenymf med kopparskalle

Och efter att ha fått min största ”bäcköring” i en av mina skånska strömmar (den var strax över 30 cm) på just en slankare nymf kastad i en strömkant så bestämde jag mig för att fiska mer målinriktat med nymf säsongen 2014. Just för att fånga de lite större fiskarna…

Så då måste man ju också välja vilka nymfer man skall fiska med. Och jag har gjort ett urval av nymfer jag skall binda upp ett gäng av, jag kommer förlora fler flugor under nymffiske än torrflugefiske så nu räcker det nog inte med tre av varje fluga i asken.

Och harörat är ett måste. Bunden som den på bilden ovan men lite snyggare avslut och med bortklippt tråd… Har nu en näve sådana i storlek 12, jag binder dem med lite kortare kroppar så en 12:a är lagom allmän storlek.

Och som baetisnymf blir det denna i storlek 16:

2 mm guldskalle – stjärt av fyra fibrer från rapphöna – kropp av fyra fibrer från fasanstjärt – thorax av påfågelherl – hot spot av röd bindtråd

Fler exempel på nymfer kommer framöver

Taggad , , , , , , , , ,

Fulsnygg

Jag gillar mjukhacklade flugor

Enkla flugor som går att fiska på flera sätt: på klassiskt våtflugemanér med ett kast snett nedströms där man låter flugan ”svinga” i strömmen tills den hänger rakt nedsröms, med uppströmskast där man tar in lina i takt med flugans fridrift eller varför inte med ett rakt nedströmskast med ett fallskärmskast för att låta flugan driva in under ett överhängande träd. Med ett stopp så den stiger mot ytan som en kläckande insekt…

Eller som torrfluga lätt infettad med gel, bara en liten dutt så det blir en tunn hinna runt materialet i flugan, tar man tjockt med fett så blir flugan ”blöt” och sjunker lättare.

Att dessa är mina favoriter beror på att de är enkla att binda och att de är ”rena” i stilen. Man har en eller två sådana på tafsen och fiskar av ett vatten på olika sätt vilket är ganska kontemplativt. Dessutom gillar fisken också dem…

Det finns två skolor av mjukhacklade, brittiska spiders och amerikanska flymfer. Spiders har vanligen ett ganska stort (och glest) hackel och en kropp som ofta slutar på halva skaftets längd. Olika delar av Storbritannien har olika kroppslängder, från ingen kropp alls till en längd i höjd med hullingen. Jag använder ofta en kropp som slutar i höjd med krokspetsen. Flymfer är mer nymfliknande med en taperad kropp, ibland stjärtstrålar ibland inte, och ett hackel med en längd som en klassisk våtfluga, hackelspetsarna går fram till krokspetsen ungefär.

Nedan en bild på en mjukhacklad i min stil som jag band lördag kväll i soffan medan barnen såg på film.

Storlek 14 med en kropp av haröra dubbad på en 6/0 tråd. Hacklet är rapphöna med fjäderstrålar i en längd som krokskaftet. Jag lindar alltid dessa flugor med två varv och styr tätheten på hacklet med att riva av fjäderstrålar på ena sidan av fjädern. I detta fall rev jag av allt på den sida jag lindar mot kroken.

Varför slutar kroppen så högt upp (ungefär vid krokspetsen)? Jo, jag är övertygad om att kroken betraktas som kropp och resultatet blir en smäckrare fluga som har en taperad form, dessutom sjunker den snabbare. Jag styr också sjunkhastigheten med tjockleken på tafsspetsen, med en spetstjocklek av 0,14 till 0,18.

Kroppen av haröra som sagt, lätt dubbad.

En rib av koppartråd för att ge en snyggare och starkare fluga samt att sänka den lättare.

Flymf

Rubrikens ”Fulsnygg” kommer av att flugan är bunden utan hänsyn till att vara fotogenisk. Men visst försöker jag hålla en viss nivå, hade kroppen blivit för fluffig eller huvudet haft kvar en bit tråd utstickandes hade flugan kasserats.

Taggad , , , , , , , ,

Nappindikator uppdaterad

Jag skrev tidigare om att jag skaffat nappindikatorer i form av plastbubblor

Nu har jag provat dem ett par gånger och visst fungerar de. Jag har riggat med en harörenymf med guldskalle i storlek 14 och satt plastbubblan på tafsen på ett avstånd från nymfen av ungefär dubbla vattendjupet.

Ett niofots spö i klass fem var lagom för att få ut riggen utan problem. Sidkast fungerade utmärkt, bättre än rollkast. Bland annat landar riggen tystare i vattnet med ett sidkast.

Jag har inte haft många napp men vanligast är att indikatorn gör en liten rörelse i sidled. Vi snackar knappt märkbar. Och då gör jag ett bestämt spödrag och fisk på kroken.

Jag kommer använda tekniken ibland framöver och då när jag fiskar lite djupare (midjedjupt) och snabbare vatten. Det finns några sträckor i Vege å där det finns större öring och jag tror en nymf nära botten kan ge resultat. Och med en plastbubbla med en tung nymf under blir det lättare att hålla djupet.

Taggad , , , , ,

Fasanstjärtnymf

Jo. några Pheasant Tail Nymphs blev det (sex stycken noga räknat)

Detta är en klassisk nymf som jag använder alldeles för sällan. Men i Jämtland är det säkert bra att ha den med, funderar på att fiska (barnen alltså) med en tvåflugetackling. Ett haröra med guldskalle och en fasanstjärtnymf inbunden i krokböjen med en trettiocentimeterstafsbit. Eller inte…

Jag binder alltid med koppartråd -UTC Ultra Wire- i en trådrullehållare. Har en sådan som bara används för wire. Tycker det blir lättare att styra varven helt enkelt. Flugan är enkel  och snabb att binda, det enda jag upplever som lätt problematiskt är att fästa in fasanfibrerna. Jag upplever att mina fingrar är för klumpiga för att hålla den lilla bunten med fibrer. När man binder torrflugor med hackelfiber (jag använder coq de Leon) så är det bara att fästa in fibrerna och sedan dra dem till rätt längd. Går inte med fasanfibrer och koppartråd, risken att de går av är för stor.

Men när de sitter på plats är resten lätt. 🙂

På bilden nedan ser jag ett vanligt fel, stjärtspröten är för långa, de skall vara cirka halva längden. Och nej, spröten sitter inte snett (på sidan av kroken), de är faktiskt spridda runt krokskaftet… I alla fall efter jag petat dem rätt.

phtn

Taggad , , , , , , , ,

Nappindikator (läs ”flöte”)

I förrådet står min gamla flöteslåda jag tillverkade i slöjden 1978

(Bild kommer snart.)

Den är ett minne från den tid jag metade aktivt, inspirerad först av de engelska metarna (sådana som Ian Heaps) och senare av fransmän (då började vi fiska med 0,08-tafsar).

Och i veckan köpte jag Jam-Stop Thingamabobber som är en nappindikator för nymffiske tillverkad av en luftfylld plastbubbla. Jag har länge känt till att det i många flugfiskekulturer är standardsättet att fiska nymf på. Du sätter en nappindikator på tafsen, på ett avstånd från nymfen motsvarande dubbla vattendjupet, som både visar när fisken tar nymfen, ger dig kontroll över var nymfen flyter samt ger dig möjlighet att kontrollera djupet du fiskar på. Får du aldrig bottennapp fiskar du för grunt, får du hela tiden bottennapp fiskar du för djupt och fastnar du var femte kast är allt rätt. Typ.

indikator

I USA är metoden så vanlig att det brukar rekommenderas att man någon gång ibland fiskar en fasanstjärtnymf utan indikator för att få en känsla av det ursprungliga flugfisket, ”go a little crazy”…

Naturligtvis har jag -PK som man är- alltid föraktat det sättet att fiska. Svårkastat och nästan lite fusk. Men så är man skolad i Frank Sawyers nymffiske…

Men så började jag tänka. Varför inte prova ett sätt att fiska fluga som används av de fiskare jag hyser stor respekt för? Sådana som Tom Rosenbauer.
Och så gillar jag att prova olika metoder och tekniker. Och ärligt talat, jag är en usel nymffiskare och med tanke på att jag har så lite tid när jag fiskar och att jag vill få fisk… Så detta år blir det indikatorfiske. Då i de lite snabbare strömmarna med förtyngda nymfer. I mina små skogsbäckar är det fortfarande flymfen som gäller.

Och nu när mina döttrar skall komma igång med sitt flugfiske i strömmande vatten tror jag det kan vara en bra inskolning för dem att fiska med nymf och indikator.

Här en video (bra sådan) där Tom Rosenbauer 3:12 in i filmen fiskar med en stor garnindikator:

Taggad , , , , , , , , , ,

Flugfiskeskolan tog ett uppehåll

På grund av sjukdomar och skidresor blev det en paus i dotterns utbildning

Men i kväll skall vi fortsätta och jag tänker ta upp olika flugor. Vad är en nymf och varför väljer man ibland att fiska en flytande fluga?

Här är mina fyra döttrar på väg mot en brant. Det var en härlig känsla att åka tillsammans med dem.

backe

Taggad , , , , , , , ,

Same same but different

Att krokar skiljer sig åt i samma storlek är ingenting nytt

Vi har nog alla förundrats över att originalkrokarna till Klinkhåmer kan upplevas som groteskt stora. Men att samma kroktyp från samma tillverkare skiljer sig åt upptäckte jag i går.

Jag bestämde mig för en tid sedan att binda även våtflugor på torrflugekrok, delvis för att slippa ha en massa olika förpackningar. Men när jag band några fasanstjärtnymfer på torrflugekrok rynkade jag på ögonbrynen åt att de verkade större än vanligt. Eller snarare att materialet nästan inte räckte till när jag avslutade vid krokögat. Inte verkar de skilja sig vad gäller trådtjocklek heller plus att krokgapet (som är själva måttet på krokens storlek) är större på torrflugekroken.
Jag trodde i min enfald att enda skillnaden skulle vara trådtjockleken, att de gjordes tunnare för att flyta bättre…

Se bild på storlek 14 av två Kamasankrokar. (Bilden snabbskannad i kopiator.)

Olika stora krokar

Taggad , , , , , ,