Jag tycker det är intressant att läsa om äldre tiders flugfiske och en de mest kända och klassiska flugorna är Stewart’s Black Spider som blev känd genom skotten WC Stewart och hans bok: ”The Practical Angler or The Art of Trout Fishing More Particularly Applied to Clear Water” som publicerades 1857. Jo, de gillade långa titlar på den tiden…
Värt att minnas att det var inte Stewart som skapade flugan, det gjorde en man vid namn James Ballie.
Vi känner ju till fisket i de södra delarna av England, Franks Sawyers hemmavatten men fisket i norra England och Skottland påminner ofta mer om våra svenska vatten med stenar och överhängande träd och inte lika många kalkströmmar.
Stewart’s Black Spider dyker ibland upp i artiklar och det är en enkel fluga som kan vara värd att prova. Men en sak man ofta missar -kanske för att det inte är lika fiiint- är att flugan oftast fiskades på ett tackel med flera flugor för att öka fångstchanserna. Stewart beskriver i sin bok att i hårdare ström är det viktigt att inte ha flugorna för långt isär för då minskar chansen för fisken att se i alla fall en av dem när tafsen passerar fisken.
Från Stewart’s bok. Hur man riggar flugorna
Flugan fiskas helst uppströms, när man svingar den med ett nedströms kast så pressar strömmen ihop hacklet för mycket och Stewart skriver att då passar en vingad våtfluga bättre för den behåller formen.
Här en Black Spider jag band igår. En krok i storlek 14 Maruto D31, egentligen skall kroken ha lite kortare skaft men de kortskaftade krokar jag har är… …tja… …för kortskaftade. Hackel är från starens nacke och fjäderstrålarna skall vara lika långa som krokskaftet. Man lindar en bindtråd -i original en brun- ned till halva skaftlängden, fäster fjädern i spetsen.
Skinn med fjädrar från Stare
Sedan tvinnas fjäder och bindtråd med några varv och man lindar framåt mot krokögat. Fäster, klipper fjädern och gör knut.
Måttar in rätt storlek på fjäder
Resultatet blir en ful liten enkel fluga som Stewart ansåg vara den mest effektiva fiskeflugan i strömmande vatten. Ju mer sliten den blir desto bättre fiskar den. Därför kan den vara lite buskig i början, efter några fiskar har en del av hacklet försvunnit och den blir då en bättre fluga.
Innan jul hade jag några små ärenden i Lund och självklart passade jag på att titta in i ett par antikvariat för att se om där fanns några intressanta böcker.
Hittade en klassisk bok som jag läste i början av åttiotalet, ”Nymfen öringen och vi” av Einar Björkegren och Gunnas Johnson. Som titeln säger en bok om fiske med nymf. Oftast går den för mellan 80-120 kronor men denna var prissatt till 20 kronor så jag bestämde mig för att köpa den. Boken har en del bra fakta och Gunnar Johnsons teckningar är alltid vackra.
Vänta nu, butiken tar bara kontanter. Och just idag hade jag skippat min väska som jag släpar runt vart jag än går. Med första förband, Victorinox, dextrosol, laddsladdar och allt som kan vara bra att ha. Inklusive en lite zippåse med några hundra spänn för de gånger man måste ha kontanter. Alltså, när jag för första gången på tre år behöver kontanter så är det just den dag då jag inte har sådana…
Så börjar jakten på en bankomat. Jag vet att det finns en vid Centralen. Så jag går dit men den var stängd. Går tillbaka in i centrum och i en butik frågar jag om det finns någon i närheten. De ser lite tveksamma ut och kan inte minnas när de senast tänkte på var en bankomat finns. men de gav ett par förslag. Vid ena stället fanns ingen och vid andra så var den… …trumvirvel… också stängd.
I en annan butik fick jag hjälp av två biträden som knappade på google och tyckte jag skulle prova vid Stora Södergatan. Och där fanns en! Man kunde bara ta ut tvåhundra som minsta sedel vilket fick mig att -än en gång- tänka på att jag vet inte längre vad vi har för valörer nu för tiden, har hundralappen försvunnit?
Nåväl, en stund senare var jag på väg hem med en bok och 180 kronor i växel… Nu är boken digitaliserad och sökbar på mobilen.
De senaste två-tre åren har jag fiskat med fjädermyggpuppor efter regnbåge i sjöar. Inget konstigt med det men tidigare har jag inte känt att det varit något för mig. Men det är kul, enkelt och effektivt.
Jag har en standarduppsättning, jag knyter in en Black & Peacock Spider storlek 10-12 i tafsen och sedan knyter jag in en cirka 20-25 centimeter 0,14 i krokböjen på den flugan. Därefter fäster jag en buzzer i den lilla stumpen. Denna rigg kastar jag antingen i blindo eller mot vakande fisk -när jag misstänker fjädermyggor- och tar hem med försiktiga små små dragningar. Jag gillar inte att ”handtwista” mellan tumme pekfinger utan föredrar att bara smådra lite försiktigt i linan.
Black & Peacock Spider
Nedan en enkel video som visar hur jag binder den buzzer jag oftast använder. Jag använder andra modeller och storlekar, minsta jag fått regnbåge på är storlek 20 men storlek 14 är standard.
Materialen är: Krok Kamasan B100 storlek 14 Bindtråd -som också blir en svagt taperad kropp- är Benecchi svart 10/0 Ribbing är röd holografisk tinsel från Hends Lack från Sally Hansen ”Hard as Nails”. Jag köpte mitt på ”Kicks” i Malmö Vinganlag (eller snarare lockbete med blänk) är Crystal Flash Thorax är ett strå påfågelherl Huvud är en glaspärla från Panduro, kan inte ange modell men jag köpte en påse med blandade färger för flera år sedan
Några olika buzzrar
Filmen gjorde jag medan jag lagade mat -jag försvinner ibland iväg mitt i- och syftet är att binda som jag brukar, inga finesser.
Fäst tråden. Sedan binder du in tinslet och tråden lindas en bit ned på kroken, jag brukar inte gå så väldigt långt ned i böjen. Bygg upp en svagt taperad kropp med tråden. Undvik att göra den för tjock, det blir lätt ojämnt och det är också onödigt. Linda tinslet framåt, inte för täta varv. Jag brukar trycka med vänster pekfinger på baksidan för att hålla allt tajt. Jag använder Sally Hansen ”Hard as Nails” för att få en lackad kropp. Det blir lätt för mycket och tricket är att dra av penseln så mycket som möjligt och sedan suga upp det överblivna lacket med en ”torr” pensel. Lacket torkar inte så snabbt och jag nyttjar det när jag binder in annat material, när lacket torkar sitter allt bättre utan en massa extra trådvarv…
Jag använder bara ett strå flash, viker det dubbelt över tråden och sedan viker jag det tillbaka och drar till lagom längd. Då blir det en snygg vingsäck.
Det finns så många sätt att fiska nymf på, man läser om franskt nymffiske, det spanska Perdigonnymffisket, tjecknymffiske och en massa annat. Phuii, det är lätt att bli förvirrad och så sitter man där och köper material och binder en massa flugor utan att egentligen riktigt förstå hur man fiskar med nymf.
Jag minns när jag var ung och läste om nymffiske (yupp, Youtube fanns inte) då beskrevs nymffiske vanligen så här:
Man knyter på en imitation av en dagsländenymf, kastar den uppströms mot en fisk man ser i ett strömmande vattendrag och när nymfen närmar sig fisken gör man ett litet spölyft vilket lockar fisken att hugga. När man ser det ljusa i fiskens mun stänga sig om nymfen krokar man.
Ja tjena Något sådant upplever man så gott som aldrig. Jag har aldrig gjort det i alla fall vad jag kan minnas.
Från boken ”Fiske med nymf” 1974
Det var frustrerande minns jag, jag litade inte på att fisken skulle kunna se en sådan lite pluttegrej i vattnet och dessutom fattade jag aldrig om jag skulle fiska med en forsslända eller en fasanstjärtnymf eller en husmask eller en förtyngd latexnymf som skulle rulla fram längs botten med spöet högt upp i luften…
Här kommer MINA tankar om hur du som nybörjare kan komma igång med nymffiske. Vi fokuserar denna gång på fiske efter regnbåge i sjö och damm vilket nog är ett av de vanligaste sätten att fiska fluga.
Först lite kort om vad nymffiske är. Man fiskar med flugor som imiterar insekter som lever under vattenytan, det kan vara nymfer och larver som kommer kläckas till vingade insekter -nattsländor, dagsländor, flicksländor, fjädermyggor- men också skalbaggar och andra kryp som rör sig under vattenytan. En del av dessa är väldigt aktiva och simmar runt medan andra är mer passiva och rör sig långsamt mot ytan för att kläckas till vingade insekter. Man brukar säga att fiskens insektsföda till 80% består av det som finns under vattenytan, när jag rensat de regnbågar jag vill behålla har de ofta haft snäckor, en obestämbar gröt av små larver och puppor samt husmaskar i magen.
Det normala är att när man ser vakande fisk och sländor som flyger iväg så tänker man ”torrfluga” och ser framför sig en fluga som flyter på vattenytan bunden med dyra hackelfjädrar och stolta vingar. Men kanske är det rätta många gånger att fiska med något som flyter i eller precis under vattenytan… en kläckare eller nymf.
Läs denna länk som förklarar skillnaden mellan nymf och larv. När vi pratar om fisketekniken så säger vi ”nymffiske” även om det är en vattenskalbagge vi fiskar med. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nymf_(entomologi)
Här en bild på de nymfer som jag brukar använda när jag fiskar regnbåge i en sjö. Självklart provar jag andra nymfer men personligen är jag inte mycket för att binda en massa olika flugor och ha askar fyllda till bredden med flugor jag egentligen aldrig använder.
Jag fiskar ofta med flicksländenymf. En olivfärgad storlek 10 med guldskalle och stjärt samt kropp av marabou. Det är ett aktivt fiske, jag fiskar gärna längs strandkanter och nära växtlighet. Kastar och låter flugan sjunka 5-15 sekunder, beror så klart på djupet men det är oftast en till två meter. Sedan fiskar jag hem den med korta dragningar och pausar några sekunder. Två, tre snabba dragningar på fem till tio centimeter, paus. Varierar lite i fart och paus. Låter den sjunka med en lite längre paus (kanske fem sekunder) så den håller sig nära botten. Upprepar det hela under hemtagningen. Skulle jag tvingas välja en enda fluga för mitt fiske efter regnbåge i sjö skulle det bli denna.
Min favorit för att imitera flicksländenymf
För mig är detta fisket effektivt och fungerar året runt. Flicksländor är de där blå flygfäna som fladdrar runt i vassen och deras nymfer lever i vattnet ett år så det finns alltid aktiva flicksländenymfer som fisken gärna äter. Flicksländenymfer är förresten riktiga rovdjur…
Utrustningen jag använder är inget konstigt, ett klass fem-spö med flytlina och jag har oftast en tafs på 12 fot med en spets på 0,14. Man kan ha kraftigare spets men det kan vara bra att veta att en tjockare tafs bromsar flugan mer när den sjunker. Men kör en standardtafs på nio fot med 0,20 om det är vad du har, gör ingen stor grej av utrustningen när du börjar testa men kanske fler och längre pauser så nymfen håller sig någorlunda vid botten. Och har du ett klass sex-spö eller ett klass fyra så använder du det. Kom ihåg, det är flugan i vattnet som fångar fisk, inte att du har en viss utrustning eller ett speciellt material i flugan…
Flicksländenymf perfekt krokadEn februariregnbåge på flicksländenymf några meter från strandkanten
Klassisk haröra med guldskalle är en enkel och effektiv nymf. Tekniken är enkel även med denna. Kasta ut längs kanter och växtlighet där fisken gärna står, låt sjunka mer än du tror verkar rimligt. Jag brukar ta hem lite långsammare, små dragningar med lite paus. Storlek 10-14 (jag skulle välja 12 om jag bara får ha en) och jag använder oftast en naturfärgad men en olivfärgad sitter ibland på tafsen. Flugan kan säkert tas för lite av varje men en nattsländepuppa som stiger mot ytan är nog vad vi tänker oss att fisken tar den för. Andra vanliga vatteninsekter som fisken säkert tar harörat för är sötvattensgråsuggor, buksimmare och sötvattensmärlor, dessa insekter är vanliga i våra sjöar och regnbågen äter dem gärna. Eller så tror regnbågen att harörat är ett litet fiskyngel som simmar förvirrat i vattnet. Ja, vi kan inte veta vad fisken tänker i det ögonblick den tar flugan. På grundare vatten kan man så klart ha ett haröra utan guldskalle men de skogssjöar jag brukar fiska i har ofta branter ned mot sjöbotten så bara en meter från stranden så är det mer än vaddjupt.
Olivfärgade haröror med guldskalle
En dagsländenymf som till exempel en klassisk fasanstjärtnymf eller liknande. Även i sjöar finns det dagsländor och ett bra sätt att fiska dem är att kasta ut, låta den sjunka lite och varsamt lyfta spöet några decimeter. Ta hem linan medan du sänker spöet och upprepa. Man kan också ta hem med små försiktiga dragningar utan egentliga pauser. En typisk dagslända man kan se i sjöar är vassländan som lever nära stranden och kläcks under våren så i april -i södra Sverige- är det ingen dum idé att testa med en sådan nymf.
En regnbåge tagen på dagsländenymf några meter ut, jag stod utvadad precis i strandkanten och rollkastade längs näckrosornaNymfen som tog regnbågen på bilden ovan
Och så avslutar vi mitt nymffiske i regnbågssjön med fjädermyggpupporna.
Fjädermyggor är basfödan för många fiskar och även stora regnbågar simmar runt strax under ytan och frossar på de myggpuppor som simmar upp från botten till ytan. I en normal liten sjö finns det miljontals med fjädermyggor -vid undersökningar har man hittat upp till femtusen individer per kvadratmeter- och de finns året runt. Fjädermyggorna kan leva i vilket vatten som helst av nästan vilken kvalitet som helst. Och ja, fjädermyggor sticks inte…
Detta fisket är nog ett av de mest skrämmande för en nybörjare. Det känns fullkomligt meningslöst att kasta ut en liten pluttepuppa i en stor sjö och fiska hem den med nästan omärklig hemtagning av linan. Men så provar man och fångar sin första kiloregnbåge på en liten puppa som man blindfiskat utan vak eller tecken på fisk och man är fast.
De senaste två åren har jag ofta börjat mitt nymffiske i mina regnbågssjöar med att lugnt och sansat prova en stund med att fiska med fjädermyggpuppor och sedan byta till någon annan teknik.
Mitt förslag är att fiska så här: Knyt på en nymf eller mjukhacklad fluga i storlek 10-12 i tafsen, jag använder oftast en Black&Peacock Spider men det fungerar så klart med en fasanstjärtnymf eller vassländenymf eller annat. Knyt in en bit tafs (20-30 centimeter) i krokböjen (en så kallad clinchknut eller uniknut är ett bra val) och knyt in en fjädermyggpuppa i den lilla tafsbiten. Puppan kan vara med metallhuvud men jag tycker en oförtyngd är bättre, de är så smala och nätta att de sjunker förvånansvärt snabbt ändå och risken för att kastet trasslar är mindre. Jag fiskar med lite olika puppor, vad jag känner för just då avgör valet, men varianten med en liten genomskinlig glaspärla från Panduro är vanligast på tafsen.
Skiss av tacklet jag brukar använda
Kasta ut i blindo -var lite varsam när du kastar, använd gärna lite för stor linbåge så flugorna inte hakar i varandra- eller mot vakande fisk och börja ta hem direkt med små varsamma dragningar, man brukar säga att du skall sträcka upp fluglinan och räta ut de små kurvorna linan får på vattenytan. Lita på att det fungerar och som alltid är det bra att kasta längs stranden eller nära växtlighet även om det faktiskt är så att fjädermyggor kläcker över hela sjön och de kan simma 60 meter från botten för att kläckas i ytan!
Det finns många olika beskrivningar om hur man kan fiska och varianter på tackel med en – två – tre – fyra flugor men ta det lugnt. Du kan fiska med bara en enda fjädermyggpuppa, tekniken med att använda en mjukhacklad följd av en kort tafs är den variant jag är mest förtjust i och gärna rekommenderar. Oftast är det den lilla puppan som fisken tagit.
Pupporna jag oftast använder med kropp av bindtråd och glaspärlaEn enkel och klassisk puppa som knyts på någon gång iblandEn -för ovanlighetens skull- ganska tung puppa med metallskalle och kropp av röd och svart koppartråd som precis plockats ut ur en regnbågsmunBlack & Peacock Spider som jag brukar binda dem
Innan vi rundar av och sammanfattar så tar vi en kort genomgång av livet under vattenytan
Flicksländan lägger ägg som sedan kläcks till en nymf, den simmar runt bland bottenväxterna ett år och äter andra små insekter och till och med små fiskyngel. I slutet av våren simmar nymfen upp mot vattenytan och när den hittar en sten eller pinne så kryper den upp och kläcks till de där vackra sländorna med blå kropp som dansar runt i vassen. Flicksländorna är en del av trollsländefamiljen men är inte lika bra på att simma som ”riktiga” trollsländor utan de ”paddlar” sig fram genom att vifta vilt med gälarna som sitter längst bak. Det är därför vi fiskar hem nymfen med korta små snabba dragningar på kanske en decimeter.
Nattsländornas larver kallas inte nymfer utan larver… De har vad man kallar fullständig förvandling, honan lägger en klump med ägg i vattnet, äggen kläcks till en larv som lever på olika sätt. En del rör sig fritt i vattnet, en del bygger ett litet hus runt sig av växtdelar och/eller grus och en del finns på en plats med ett fångstnät som fångar växter och insekter som de äter. Sedan förvandlas den till en puppa som efter en till två veckor simmar eller kryper upp mot vattenytan för att kläckas till en vingad insekt. Jag har inte nämnt något om att fiska med husmaskar (larver som bygger ett litet skydd runt sig) men harörat skall imitera puppan som simmar mot ytan. Jag kan lova att en buskig haröra som är nära botten säkert tas för en husmask av fisken…
För flera år sedan fiskade jag med en nattsländelarv och en riktig husmask hade gripit tag i den, kanske ville den slåss,,,
Dagsländor har samma livscykel som flicksländorna. Honan lägger ägg som kläcks till en nymf som lever i vattnet i kanske ett -i några fall ända upp till tre- år och som sedan tar sig upp till vattenytan för att kläckas till en vingad insekt. Vassländans nymf lever fritt simmandes bland växtlighet och därför passar det bra att ta hem nymfen med små lugna dragningar. Det finns andra sländor så klart men tekniken är ganska allround. En bra(?) sak med vassländan är att den tål ett lägre pH än många andra dagsländor så därför klarar den av att leva i många av våra sjöar som drabbats av försurning i exempelvis Bohuslän.
En klassisk Pheasant tail nymph bunden av fibrer från fasan och koppartråd som bindtråd
Fjädermyggorna är lite häftiga. Honan lägger ägg i vattnet som sjunker till botten -kan vara på stort djup- och efter några dygn kläcks en larv fram. Dessa larver är populära som agn vid pimpelfiske och mete, kallas bloodworm. Larverna kan leva allt från några veckor till flera år vid botten och förvandlas sedan till en puppa som så snabbt den kan försöker ta sig upp till ytan. Jag kan inte låta bli att tänka på den lilla puppan som simmar i en evighet upp mot vattenytan, ständigt med risk för att bli uppäten.
Från boken ”Nymfen, öringen och vi” 1981. Skiss av Gunnar Johnson
Vid vattenytan fäller den ut vingar och kläcks till en liten ljus insekt som fladdrar runt vid och över sjön. Dessa kläcks året runt och en svag vind uppskattas av puppan för då bryts ytspänningen på vattenytan lättare. Se bilden nedan där myggan verkligen sliter för att kränga sig genom den helt stilla vattenytan. Även när regnbågen vakar är det lönt att fiska med puppan men självklart är det läge för att prova en liten torrfluga, gärna en klassisk Griffiths gnat. För mig är det dock ofta så att jag har kastat en stund med puppor utan framgång och plötsligt börjar det vaka nära mig, då brukar jag inte byta till en torrfluga utan kastar ut puppetacklet mot det ställe jag tror – hoppas – gissar att fisken kommer vara och ofta tar det några sekunder så drar det till i linan. Men inte alltid så klart…
En bild från 2011 som jag tog på en kläckande fjädermygga i Gråtåsvattnet/UddevallaEn söndertuggad Griffiths gnat som en vakande regnbåge tog 2021, jag använder numera orange hackel för det syns bättre för en gammal flugfiskare…
Dags att runda av med följande ord: Nymffiske efter regnbåge i en sjö är enkelt och det krävs inga krångliga flugor eller speciell utrustning. Men även efter många år som flugfiskare kan jag ha förståelse för den där osäkerheten man har som nybörjare, det finns så mycket flugor och tekniker å grejjer så man känner hela tiden att man borde fiska på annat sätt, använda en annan fluga och titta på ännu ett amerikanskt Youtubeklipp. Mitt tips är att fokusera på flicksländenymfen när det inte är något liv i vattnet och när fisken vakar inom kasthåll prova med en liten nymf -gärna med en puppa iknuten- som du kastar mot vakande fisk och tar hem varsamt. Känslan när det plötsligt drar till i linan och du krokar din första regnbåge på en liten löjlig puppa i storlek 19 i den lilla skogssjön… (Glöm det där med storlek 19, det var mer för att beskriva glädjen över att lyckas med något man egentligen inte riktigt tror på…)
Jag brukar fiska i fyra sjöar och de är ganska lika men ändå inte, de är olika stora och en av dem är ganska djup. Det viktigaste för mitt fiske är att lära mig var fisken brukar finnas, regnbågar simmar ofta runt i jakt på föda men de har vissa patrullstråk och områden som är mer populära. Så försök få lite info om var du bör stå och fiska och sedan slappnar du av och gör som jag skrivit ovan så blir det säkert fisk på nymf. 😉
Och tro mig, jag vet hur det känns att stå och kasta och en timme går, en timme till går och ingen fisk. Man har hört att den där flicksländenymfen är snudd på fångstgaranti men nej, ingen fisk. Osäkerheten börjar komma och man börjar tänka att man är en usel flugfiskare. Och ja, ibland går man hem utan ett enda hugg men vid andra tillfällen har jag upplevt att jag går fram till sjön, packar i ordning och tänker: ”jag gör ett kast från bryggan innan jag går bort till viken” och efter några hemtagningar i linan känner jag hur det drar till. På första kastet. Vid mitt senaste fiskepass för några veckor sedan började jag med flicksländenymf. Kastade på de ställen jag brukar fiska på men efter 45 minuter tröttnade jag och bytte till fjädermyggpuppa. Jag intalade mig själv att ”det är i alla fall skönt att vara ute” men sanningen är att jag började tappa självförtroendet (igen). Efter en halvimme utan resultat såg jag ett par vak en liten bit bort, tog mig närmare och lade ut tafsen där det vakat. På andra kastet stramade det till i linan och en arg regnbåge började sin dans.
Tålamod, ihärdighet och en tro på att det faktiskt fungerar är vad man får bära med sig i packningen…
Säg ”Danica” och vuxna flugfiskare kan börja spontangråta av känslosamhet. Ingen insekt är omgärdad av så mycket laddning som den stora strömvattenlevande dagsländan. I början av maj kan man se den här i Skåne när den kläcks i våra strömmande vatten. Det är en stor slända, upp till 25 mm, och när den kläcks lär öringen bli galen och lättlurad.
Problemet med den sländan är att jag är den som blir galen…
Gång på gång kan man läsa artiklar om hur flugfiskare ser fram mot danicakläckningarna och jag har några gånger här i Skåne upplevt de stunder då hundratals sländor glider fram på vattnet mot mig. Mängder med nymfskal ligger försjunkna i vattenytan och sländor som misslyckats med kläckningen glider fram på sidan fast i ytspänningen.
Men jag har bara två gånger sett vakande fisk. Och trots försök med stora flugor, bundna med förlängda bakkroppar, har jag gång på gång misslyckats med att, just det, fånga en fisk.
En flymf är egentligen en våtfluga. Den är ett mellanting mellan en nymf och en kläckare och imiterar stadiet då en nymf är på väg upp genom vattnet mot ytan för att kläckas. Den fiskas en liten bit under ytan och tanken är att man kastar uppströms och när flugan närmar sig fisken lyfter man spötoppen en aning så flugan sticker lite snabbare mot ytan. Då skall fisken ta den för en slända på väg att fälla ut vingarna och kläckas.
Den binds med naturdubbad kropp och hackel av höna eller skogsfågel. James Leisenring var mannen som under tiden för andra världskriget gav grunden för denna typ av fluga och fisketeknik.
Mjukhacklad torrfluga.
Jag har haft förmånen att fånga en del fisk med den klassiska flymftekniken. Oftast med en fluga i storlek 14 med kropp av haröra, hackel av rapphöna och en ribb av koppartråd.
Men 2012 började jag fiska dessa flugor som torrflugor. Jag fettade varsamt in hackel och kropp och lät dem fiskas i vattenytan, lätt nedsjunkna.
Och det gav resultat, de flöt hur länge som helst och allt tyder på att öringen tar dem som allt från döda flugor som lagt ägg (spent spinners), som kläckare som är på väg att bryta genom vattenytan till ”cripples” insekter som misslyckats med kläckningen och glider fram halvdöda.
Och det var alltså med en sådan fluga jag till slut lyckades fånga en öring under Danicatid.
Öringen.
Jag var i Vege å och hade sett spår av Danicor. Många tomma nymfskal och en del sländor som gled fram i vattenytan.
Till slut såg jag en vakande fisk strax innan en strömkant. Den vakade under ett träd som hängde ut över vattenytan och vaken kom med några minuters mellanrum. Jag såg inga insekter på vattnet så allt tydde på att den tog kläckare eller nymfer strax under ytan. Vaken var varken försiktiga eller ”splaschiga” så allt tydde på en fisk av storlek större än 15 cm.
Jag närmade mig varsamt och ställde mig i strömmen, precis efter stenarna nedströms ”poolen”. Valde en rapphönehacklad fluga i storlek 10 och började mata ut lina, avståndet var cirka sju meter. Med träd bakom mig och grenar hängande över öringen fick jag koncentrera mig en aning på kasten. Fastnade naturligtvis i en gren bakom mig och förlorade flugan…
På med ny fluga.
När jag fick ut tafs och fluga mot fisken visade den ingen tvekan utan gick upp och tog min fluga. Krokade sig själv och efter två hopp och argsint motstånd lyckades jag håva en muskulös 30 cm öring. Krokade av den och lät den simma tillbaka till sin ståndplats.
Flugorna.
Enklare flugor än dessa är svårt att tänka sig. Krok, kropp av hare, hackel av höna eller rapphöna och ribb av koppartråd. Eventuellt stjärt av fasanfiber.
Flugorna på bilden nedan är samma typ som den jag fångade fisken på med enda skillnaden att jag har en annan krok. Maruto c40 som är samma typ av krok som exempelvis TMC 200r.
I dessa storlekar är det inte lika lätt att få flugor som flyter i evighet, en flymf storlek 14 lätt infettad är nästan osänkbar enligt mina tester men strl. 10 3x lång blir lite tungt. Men flyter gör de hyfsat väl. Med ”lätt infettad” menar jag att flugan absolut inte får fettas in som ett par vattentäta kängor, de skall inte bli fettblanka utan nästan vara torra efter behandlingen, för mycket fett sänker flugorna.
Flugorna är av olika typ, en är bunden med kropp av hare och hackel av höna från Whiting. Den andra med kropp av Fly-Rite nr 22 och hackel av rapphöna från Cookshill.
Notera hur den mörkare flugan får en effekt av thorax på grund av att hackelfibrerna är mörkare mot fjäderstammen.
Jag river alltid av det mesta av fjäderstrålarna på den sida som binds mot kroken, det gör att jag kan linda tre varv utan att få för mycket hackel.
Ribben gör flugorna hållbarare och vackrare, flugorna flyter inte sämre på grund av koppartråden så länge de inte blivit för blöta.
Här en basask med fungerande nymfer. De stora harörenymferna med rapphönshackel skall rulla längs botten som husmaskar. De gröna fluffarna högst upp är min favorit, flicksländelarven som är en sådan fluga jag aldrig går hemifrån utan. Undantaget gäddfiske och kustfisket…
Asken är Visions platta ask med fiskmotiv. Jag gillar dem verkligen.
Blev förskräckt först över hur deformerade en del nymfer ser ut. Sedan insåg jag att det är den lilla trekanten i asken bakom nymfen som skapar formen…
”Öringen hämtar till 80 procent sin föda under vattenytan”…
Visst har vi alla lärt oss den ramsan. Ändå fiskar de flesta av oss ofta med torrfluga som förstahandsval och vi är nog många som stått vid en sjö eller ström och i avsaknad av vak undrat var och hur vi skall fiska.
Jag tillhör dem som lärde mig flugfiska i skiftet 70/80-tal och nymffiske då var fasanstjärtnymfer á la Sawyer. Man skulle hitta en fisk som rörde sig under ytan och åt dagsländor, sedan skulle man kasta ett uppströmskast någon meter uppströms öringen så nymfen sjönk ned i nivå med fisken. När nymfen precis nådde fram skulle man med en liten spörörelse få nymfen att stiga uppåt en aning vilket resulterade i att man såg det vita i mungipan när öringen tog nymfen…
Klassisk fasanstjärtnymf bunden med koppartråd och fem strån fasanstjärtfiber
Jo tjena…
Jag tror inte jag är ensam om att ge upp det fisket i början av flugfiskekarriären. Bara att hitta ett vatten med öring sågs som omöjligt för en grabb i Bohuslän och om man gjorde det så var det smutsbruna humusvatten där de enda vaken kom från löjor. Och det där med att kasta så att nymfen sjönk till rätt djup innan den nådde fram till den där osynliga öringen…
Och hur tusan kunde fisken se en liten storlek 14/16 nymf som gled runt i vattnet?
Det blev ett uppehåll i flugfisket på nästa trettio år (inte på grund av ångest över misslyckade nymffisken) och när jag för några år sedan tog upp flugspöet igen var det samma visa igen. Nymf var något jag knöt på för att man ”skulle” det. Lite så där på måfå och håglöst. Det handlade inte om okunskap eller att jag inte var medveten om att nymf var ett effektivt redskap i jakt på öringen. Jag törs påstå att jag redan som femtonåring kunde redogöra för nymffiskets historia och bakgrunden till såväl flymfer som varför Skues skapade en sådan storm i den brittiska flugfiskevärlden.
Och jag är nog en av få som väckt en tjejs intresse med en naturtrogen bäcksländenymf bunden med latex och färgad med tuschpennor. Va? Jo, som sexton-sjutton åring skrev jag en lite töntig naturdikt och skickade till en trevlig tjej. Jag häftade fast nymfen vid brevet. Rena rama ”Döda poeters sällskap”…
Fungerade det? Yupp.
Anledningen till att det inte var kul att fiska nymf är nog flera. Utan en mentor som kunde skola in mig till den typen av fiske så räckte inte enbart bokläsande för att få en förståelse för fisket. Och tro det eller ej, Internet fanns inte och fiskefilmer som gick att köpa handlade ofta om storfisken efter lax eller tarpon.
Klassisk bok från min tid
Sedan var ju framförallt Sawyers teknik anpassad för ett fiske i klara kalkströmmar där man faktiskt kunde se fisken röra sig och äta. Och det är med nymffiske som med allt annat, om man inte riktigt tror på det så fiskar man sämre. Och eftersom man vid varje kast undrar hur fisken skall kunna se den lilla flugan i de stora vattenmassorna så känns det mer tryggt att kasta en torrfluga mot en vakring.
Men efter att jag för några år sedan började flugfiska igen har en förändring skett. Nu har jag en annan förståelse för nymffisket och jag har också bestämt att jag 2014 skall satsa ännu mer på nymffisket.
Vad har då skett som gör att jag har den inställningen? Flera saker. För det första så kan jag mer om öringens liv, förr handlade allt om entomologi och att ”match the hatch” det vill säga välja fluga efter vilka insekter som öringen åt. Nu har jag tack vare litteratur och bra filmer mer kunskap om öringens liv under vatten och hur den äter och att den faktiskt kan urskilja en förbivirvlande nymf. Och att jag upptäckt öringfisket i Skåne (flyttade hit 1995) där jag ofta kunnat studera vatten och även se fiskar röra sig har givit mig en annan säkerhet i att det faktiskt finns fisk där ute. Samt att jag angriper det från ett annat håll, nu letar jag upp en plats där det är stor chans till fisk och kastar sedan nymfen så den passerar förbi fisken. Jag VET att den där kanten där snabbt vatten rinner förbi långsamt (med bubblor och virvlar) bör hålla fisk och får jag nymfen att glida där några gånger är sannolikheten stor för hugg.
Och det viktigaste, jag har fått fisk på nymf. Inte på fasanstjärtnymf men på haröra och flymfer. Jag har stått där i strömmen och gjort korta uppströmskast med nymf och fått fisk där teorin säger att det bör stå fisk.
Enkel harörenymf med kopparskalle
Och efter att ha fått min största ”bäcköring” i en av mina skånska strömmar (den var strax över 30 cm) på just en slankare nymf kastad i en strömkant så bestämde jag mig för att fiska mer målinriktat med nymf säsongen 2014. Just för att fånga de lite större fiskarna…
Så då måste man ju också välja vilka nymfer man skall fiska med. Och jag har gjort ett urval av nymfer jag skall binda upp ett gäng av, jag kommer förlora fler flugor under nymffiske än torrflugefiske så nu räcker det nog inte med tre av varje fluga i asken.
Och harörat är ett måste. Bunden som den på bilden ovan men lite snyggare avslut och med bortklippt tråd… Har nu en näve sådana i storlek 12, jag binder dem med lite kortare kroppar så en 12:a är lagom allmän storlek.
Och som baetisnymf blir det denna i storlek 16:
2 mm guldskalle – stjärt av fyra fibrer från rapphöna – kropp av fyra fibrer från fasanstjärt – thorax av påfågelherl – hot spot av röd bindtråd
Enkla flugor som går att fiska på flera sätt: på klassiskt våtflugemanér med ett kast snett nedströms där man låter flugan ”svinga” i strömmen tills den hänger rakt nedsröms, med uppströmskast där man tar in lina i takt med flugans fridrift eller varför inte med ett rakt nedströmskast med ett fallskärmskast för att låta flugan driva in under ett överhängande träd. Med ett stopp så den stiger mot ytan som en kläckande insekt…
Eller som torrfluga lätt infettad med gel, bara en liten dutt så det blir en tunn hinna runt materialet i flugan, tar man tjockt med fett så blir flugan ”blöt” och sjunker lättare.
Att dessa är mina favoriter beror på att de är enkla att binda och att de är ”rena” i stilen. Man har en eller två sådana på tafsen och fiskar av ett vatten på olika sätt vilket är ganska kontemplativt. Dessutom gillar fisken också dem…
Det finns två skolor av mjukhacklade, brittiska spiders och amerikanska flymfer. Spiders har vanligen ett ganska stort (och glest) hackel och en kropp som ofta slutar på halva skaftets längd. Olika delar av Storbritannien har olika kroppslängder, från ingen kropp alls till en längd i höjd med hullingen. Jag använder ofta en kropp som slutar i höjd med krokspetsen. Flymfer är mer nymfliknande med en taperad kropp, ibland stjärtstrålar ibland inte, och ett hackel med en längd som en klassisk våtfluga, hackelspetsarna går fram till krokspetsen ungefär.
Nedan en bild på en mjukhacklad i min stil som jag band lördag kväll i soffan medan barnen såg på film.
Storlek 14 med en kropp av haröra dubbad på en 6/0 tråd. Hacklet är rapphöna med fjäderstrålar i en längd som krokskaftet. Jag lindar alltid dessa flugor med två varv och styr tätheten på hacklet med att riva av fjäderstrålar på ena sidan av fjädern. I detta fall rev jag av allt på den sida jag lindar mot kroken.
Varför slutar kroppen så högt upp (ungefär vid krokspetsen)? Jo, jag är övertygad om att kroken betraktas som kropp och resultatet blir en smäckrare fluga som har en taperad form, dessutom sjunker den snabbare. Jag styr också sjunkhastigheten med tjockleken på tafsspetsen, med en spetstjocklek av 0,14 till 0,18.
Kroppen av haröra som sagt, lätt dubbad.
En rib av koppartråd för att ge en snyggare och starkare fluga samt att sänka den lättare.
Rubrikens ”Fulsnygg” kommer av att flugan är bunden utan hänsyn till att vara fotogenisk. Men visst försöker jag hålla en viss nivå, hade kroppen blivit för fluffig eller huvudet haft kvar en bit tråd utstickandes hade flugan kasserats.
Jag skrev tidigare om att jag skaffat nappindikatorer i form av plastbubblor
Nu har jag provat dem ett par gånger och visst fungerar de. Jag har riggat med en harörenymf med guldskalle i storlek 14 och satt plastbubblan på tafsen på ett avstånd från nymfen av ungefär dubbla vattendjupet.
Ett niofots spö i klass fem var lagom för att få ut riggen utan problem. Sidkast fungerade utmärkt, bättre än rollkast. Bland annat landar riggen tystare i vattnet med ett sidkast.
Jag har inte haft många napp men vanligast är att indikatorn gör en liten rörelse i sidled. Vi snackar knappt märkbar. Och då gör jag ett bestämt spödrag och fisk på kroken.
Jag kommer använda tekniken ibland framöver och då när jag fiskar lite djupare (midjedjupt) och snabbare vatten. Det finns några sträckor i Vege å där det finns större öring och jag tror en nymf nära botten kan ge resultat. Och med en plastbubbla med en tung nymf under blir det lättare att hålla djupet.
Dunkrok 