2014 blir nymfens år

”Öringen hämtar till 80 procent sin föda under vattenytan”…

Visst har vi alla lärt oss den ramsan. Ändå fiskar de flesta av oss ofta med torrfluga som förstahandsval och vi är nog många som stått vid en sjö eller ström och i avsaknad av vak undrat var och hur vi skall fiska.

Jag tillhör dem som lärde mig flugfiska i skiftet 70/80-tal och nymffiske då var fasanstjärtnymfer á la Sawyer. Man skulle hitta en fisk som rörde sig under ytan och åt dagsländor, sedan skulle man kasta ett uppströmskast någon meter uppströms öringen så nymfen sjönk ned i nivå med fisken. När nymfen precis nådde fram skulle man med en liten spörörelse få nymfen att stiga uppåt en aning vilket resulterade i att man såg det vita i mungipan när öringen tog nymfen…

Klassisk fasanstjärtnymf bunden med koppartråd och fem strån fasanstjärtfiber

Jo tjena…

Jag tror inte jag är ensam om att ge upp det fisket i början av flugfiskekarriären. Bara att hitta ett vatten med öring sågs som omöjligt för en grabb i Bohuslän och om man gjorde det så var det smutsbruna humusvatten där de enda vaken kom från löjor. Och det där med att kasta så att nymfen sjönk till rätt djup innan den nådde fram till den där osynliga öringen…

Och hur tusan kunde fisken se en liten storlek 14/16 nymf som gled runt i vattnet?

Det blev ett uppehåll i flugfisket på nästa trettio år (inte på grund av ångest över misslyckade nymffisken) och när jag för några år sedan tog upp flugspöet igen var det samma visa igen. Nymf var något jag knöt på för att man ”skulle” det. Lite så där på måfå och håglöst. Det handlade inte om okunskap eller att jag inte var medveten om att nymf var ett effektivt redskap i jakt på öringen. Jag törs påstå att jag redan som femtonåring kunde redogöra för nymffiskets historia och bakgrunden till såväl flymfer som varför Skues skapade en sådan storm i den brittiska flugfiskevärlden.
Och jag är nog en av få som väckt en tjejs intresse med en naturtrogen bäcksländenymf bunden med latex och färgad med tuschpennor. Va? Jo, som sexton-sjutton åring skrev jag en lite töntig naturdikt och skickade till en trevlig tjej. Jag häftade fast nymfen vid brevet. Rena rama ”Döda poeters sällskap”…
Fungerade det? Yupp.

Anledningen till att det inte var kul att fiska nymf är nog flera. Utan en mentor som kunde skola in mig till den typen av fiske så räckte inte enbart bokläsande för att få en förståelse för fisket. Och tro det eller ej, Internet fanns inte och fiskefilmer som gick att köpa handlade ofta om storfisken efter lax eller tarpon.

Klassisk bok från min tid

Sedan var ju framförallt Sawyers teknik anpassad för ett fiske i klara kalkströmmar där man faktiskt kunde se fisken röra sig och äta. Och det är med nymffiske som med allt annat, om man inte riktigt tror på det så fiskar man sämre. Och eftersom man vid varje kast undrar hur fisken skall kunna se den lilla flugan i de stora vattenmassorna så känns det mer tryggt att kasta en torrfluga mot en vakring.

Men efter att jag för några år sedan började flugfiska igen har en förändring skett. Nu har jag en annan förståelse för nymffisket och jag har också bestämt att jag 2014 skall satsa ännu mer på nymffisket.
Vad har då skett som gör att jag har den inställningen? Flera saker. För det första så kan jag mer om öringens liv, förr handlade allt om entomologi och att ”match the hatch” det vill säga välja fluga efter vilka insekter som öringen åt. Nu har jag tack vare litteratur och bra filmer mer kunskap om öringens liv under vatten och hur den äter och att den faktiskt kan urskilja en förbivirvlande nymf. Och att jag upptäckt öringfisket i Skåne (flyttade hit 1995) där jag ofta kunnat studera vatten och även se fiskar röra sig har givit mig en annan säkerhet i att det faktiskt finns fisk där ute. Samt att jag angriper det från ett annat håll, nu letar jag upp en plats där det är stor chans till fisk och kastar sedan nymfen så den passerar förbi fisken. Jag VET att den där kanten där snabbt vatten rinner förbi långsamt (med bubblor och virvlar) bör hålla fisk och får jag nymfen att glida där några gånger är sannolikheten stor för hugg.

Och det viktigaste, jag har fått fisk på nymf. Inte på fasanstjärtnymf men på haröra och flymfer. Jag har stått där i strömmen och gjort korta uppströmskast med nymf och fått fisk där teorin säger att det bör stå fisk.

Enkel harörenymf med kopparskalle

Och efter att ha fått min största ”bäcköring” i en av mina skånska strömmar (den var strax över 30 cm) på just en slankare nymf kastad i en strömkant så bestämde jag mig för att fiska mer målinriktat med nymf säsongen 2014. Just för att fånga de lite större fiskarna…

Så då måste man ju också välja vilka nymfer man skall fiska med. Och jag har gjort ett urval av nymfer jag skall binda upp ett gäng av, jag kommer förlora fler flugor under nymffiske än torrflugefiske så nu räcker det nog inte med tre av varje fluga i asken.

Och harörat är ett måste. Bunden som den på bilden ovan men lite snyggare avslut och med bortklippt tråd… Har nu en näve sådana i storlek 12, jag binder dem med lite kortare kroppar så en 12:a är lagom allmän storlek.

Och som baetisnymf blir det denna i storlek 16:

2 mm guldskalle – stjärt av fyra fibrer från rapphöna – kropp av fyra fibrer från fasanstjärt – thorax av påfågelherl – hot spot av röd bindtråd

Fler exempel på nymfer kommer framöver

Fasanstjärtnymf

Jo. några Pheasant Tail Nymphs blev det (sex stycken noga räknat)

Detta är en klassisk nymf som jag använder alldeles för sällan. Men i Jämtland är det säkert bra att ha den med, funderar på att fiska (barnen alltså) med en tvåflugetackling. Ett haröra med guldskalle och en fasanstjärtnymf inbunden i krokböjen med en trettiocentimeterstafsbit. Eller inte…

Jag binder alltid med koppartråd -UTC Ultra Wire- i en trådrullehållare. Har en sådan som bara används för wire. Tycker det blir lättare att styra varven helt enkelt. Flugan är enkel  och snabb att binda, det enda jag upplever som lätt problematiskt är att fästa in fasanfibrerna. Jag upplever att mina fingrar är för klumpiga för att hålla den lilla bunten med fibrer. När man binder torrflugor med hackelfiber (jag använder coq de Leon) så är det bara att fästa in fibrerna och sedan dra dem till rätt längd. Går inte med fasanfibrer och koppartråd, risken att de går av är för stor.

Men när de sitter på plats är resten lätt. 🙂

På bilden nedan ser jag ett vanligt fel, stjärtspröten är för långa, de skall vara cirka halva längden. Och nej, spröten sitter inte snett (på sidan av kroken), de är faktiskt spridda runt krokskaftet… I alla fall efter jag petat dem rätt.

Nappindikator (läs ”flöte”)

I förrådet står min gamla flöteslåda jag tillverkade i slöjden 1978

Den är ett minne från den tid jag metade aktivt, inspirerad först av de engelska metarna (sådana som Ian Heaps) och senare av fransmän (då började vi fiska med 0,08-tafsar).

Och i veckan köpte jag Jam-Stop Thingamabobber som är en nappindikator för nymffiske tillverkad av en luftfylld plastbubbla. Jag har länge känt till att det i många flugfiskekulturer är standardsättet att fiska nymf på. Du sätter en nappindikator på tafsen, på ett avstånd från nymfen motsvarande dubbla vattendjupet, som både visar när fisken tar nymfen, ger dig kontroll över var nymfen flyter samt ger dig möjlighet att kontrollera djupet du fiskar på. Får du aldrig bottennapp fiskar du för grunt, får du hela tiden bottennapp fiskar du för djupt och fastnar du var femte kast är allt rätt. Typ.

I USA är metoden så vanlig att det brukar rekommenderas att man någon gång ibland fiskar en fasanstjärtnymf utan indikator för att få en känsla av det ursprungliga flugfisket, ”go a little crazy”…

Naturligtvis har jag -PK som man är- alltid föraktat det sättet att fiska. Svårkastat och nästan lite fusk. Men så är man skolad i Frank Sawyers nymffiske…

Men så började jag tänka. Varför inte prova ett sätt att fiska fluga som används av de fiskare jag hyser stor respekt för? Sådana som Tom Rosenbauer.
Och så gillar jag att prova olika metoder och tekniker. Och ärligt talat, jag är en usel nymffiskare och med tanke på att jag har så lite tid när jag fiskar och att jag vill få fisk… Så detta år blir det indikatorfiske. Då i de lite snabbare strömmarna med förtyngda nymfer. I mina små skogsbäckar är det fortfarande flymfen som gäller.

Och nu när mina döttrar skall komma igång med sitt flugfiske i strömmande vatten tror jag det kan vara en bra inskolning för dem att fiska med nymf och indikator.

Här en video (bra sådan) där Tom Rosenbauer 3:12 in i filmen fiskar med en stor garnindikator:

Tog ett litet pass till lunch

Att binda utomhus är gött, solen värmer skönt och spillmaterial blåser bort

Det blev några Klinkhåmrar och fasanstjärtnymfer (storlek 16). Förr band jag nymferna med bindtråd (koppartråden använde jag bara som förtyngning) men numera kör jag klassiskt eftersom det är färre material och moment på Sawyers sätt. Binder med 4-5 strån från fasanstjärten och använder UTC Ultra wire i en trådrullehållare. Tråden är en aning tjock för storlek 16 (Sawyer använde typ 0,15 mm tråd och denna är 0,17). Ett tips är att strippa gamla sladdar på koppartråd med en kabelskalare. Men jag tycker det är bekvämt att ha tråd på rulle i en hållare.

Skall fylla askern med lite nymfer till helgen tänkte jag…